Bortförklaringar...

Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!

1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...

2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)

3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...

4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...

5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...

Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!

Förlorad KRAM

Gräsänkeliv

En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.

När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.

Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.

Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!


Uttröttad kram

Skurgumma

Åh, vad vi älskar när våren och sommaren kommer till vår kalla nord! Den korta, korta perioden av ljus, grönska och någorlunda värme är den tid vi lever för här.

Men, jag minns nu också varför jag ofta med en viss lättnad, men i smyg, brukar välkomna hösten faktiskt. Det är allt detta JOBB som våren och sommaren kräver...

Redan nu, och det är fortfarande bara maj, har mina händer blivit alldeles torra och naglarna fnasiga av allt städande och fejande. Och ändå har jag ännu inte ens givit mig ut i trädgården på allvar... I dag har jag, mina bröder och svägerskor, vår- och sommarstädat och fixat i sommarstugan, så nu är händerna i akut behov av omsorg.

Det som känns lite tröstlöst är ju att det snart ser smutsigt ut igen, det är det fantastiska ljuset som obarmhärtigt avslöjar allt.

Så, det enda rätta är väl att blunda lite för det som ljuset avslöjar och istället bara ge sig hän denna korta tid. Jag ska försöka!

Skurgummekram

Tonårsliv

Idag är jag så fruktansvärt trött!

Varför? Har jag partajat hela natten, eller?

Nej, jag har umgåtts med niondeklassare en hel dag i Stockholm igår, från arla morgonstund till kväll.

Vad är det som gör att man blir så trött av det?

Eftersom jag är en inkännande människa (tycker jag iaf...) så BLIR jag nästan som en tonåring själv, känslomässigt, när jag umgås så tätt med dem. Har man varit tonåring så vet man ju hur tröttsamt det var...

1. Tonåringar är så INTENSIVA, det finns inga dödpunkter, något händer eller sägs HELA TIDEN, som måste REAGERAS på. Puh..

2. Tonåringar är så KROPPSLIGA, de ska kramas, knuffas, buffas, brottas, klappas, pussas HELA TIDEN, och vet ännu inte varandras gränser... Dessutom är de flesta inte småväxta längre (som vissa andra...).

3. Tonåringar har ofta dåligt TÅLAMOD, de blir fruktansvärt rastlösa och otåliga när de måste VÄNTA, t ex i köer... Sitta still i en buss och vara lugn, är för många omöjligt...

4.Tonåringar är så NÖJESLYSTNA. Allt ska vara ROLIGT och ha en poäng HELA TIDEN. Phuuuh...

5.Tonåringar är så SOCIALA. Då menar jag med varandra. Det är en socialt experimentell tid, alla och allt ska TESTAS på olika sätt...

Hm...oj då.. uppenbarligen smittar detta verkligen. På vissa plan känner jag mig inte bara som en tonåring, jag ÄR visst en...

Tonårskram

Utvecklande samtal

Hade idag utvecklingssamtal med båda mina barn, dock inte samtidigt, utan direkt efter varandra.

Känslan innan var: lätt malande oro i magen inför vad jag ska få höra om min vildbatting till son... Lugn tillförsikt inför vad jag ska få höra om min dotter.

Vad bygger känslorna på? För det första har jag inte haft någon direkt kontakt eller fått någon förhandsinformation inför sonens samtal, för det andra bygger oron på empiriska studier i hemmet... Vad gäller dottern har vi fått utvecklingsplan samt resultat av de Nationella proven hemskickade redan.

Känslan efter var: viss lättnad över att fröken säger att hon är säker på att sonen kommer att klara skolan bra i framtiden, men fortfarande med viss oro i magen över vissa detaljer som togs upp. Dotterns samtal var bra, tydligt och pedagogiskt, som förväntat.

Resultat av samtalen: jag har tagit alla kontakter som jag känner att jag måste ta, satt bollen i rullning, vad gäller sonen.

Reflektion 1: I förskoleklassen fokuseras samtalet på barnet socialt och på de färdigheter som man behöver för att klara skolan i framtiden, som att kunna koncentrera sig, förstå och följa instruktioner. Det är så braa!

Reflektion 2: Det är lika intressant och lärorikt varje gång att vara med på utvecklingssamtal som förälder och inte som lärare. Den kunskapen man får borde kanske vara med som en pluspost när lönerna ska sättas...

Utvecklad kram

Känner mig som en idiot

Nu när min mamma varit totalt beroende av vård sedan nyårsafton så känner jag att jag börjar bli ganska luttrad inom vårdsystemet.

Många är de känslor och tankar som flutit under mina broar under den här perioden. Jag känner mig inte redo för att dissekera dem ännu, men någon reflektion kan jag ändå göra.

Den handlar om information. När ens föräldrar är äldre och blir allvarligt sjuka så innebär det att det är en massa information, av mer eller mindre viktig art, som hela tiden måste införskaffas, bearbetas samt föras vidare till alla berörda.


Så här kommer några tankar om information och sjukvård:

1. Det är fruktansvärt att behöva jaga efter ansvarig läkare som en kärlekskrank tonårig efter skolans snygging. Lika idiotisk känner man sig och lika osedd blir man... När man väl har fått en stund med nämnde person är man så tacksam att man blivit förblindad och därmed helt okritisk till allt som sagts...

2.Informationen ska sedan stötas och blötas mellan alla berörda i familjen. Detta är tidskrävande och framförallt energikrävande. Ofta har man uppfattat information på olika sätt, vilket kräver analys. Jag oroar mig ständigt över att vi på något vis missat det viktiga, att vi inte ser en eventuellt dold agenda som vi borde se. Det handlar om att man inte känner tillit, detta pga den knapphändiga informationen man får.

3.Är det kanske inte meningen att jag ska jaga efter information? Kanske den bara kommer till mig av sig självt? Ja, det kan jag lova att den gör! Förr eller senare. Men konsekvenserna av att jag/vi varit oinformerad/e/ kan vara att det blir sämre för min mamma. Jag kan inte sluta tro att en patient med aktiva anhöriga får bättre information och därmed inflytande över vården.

4. Jag har hela tiden en gnagande känsla av oro över om alla olika vårdavdelningar som min mamma passerat igenom de senaste två åren har någon informationsöverlämning sinsemellan. Hur görs detta egentligen? Jag kommer på mig själv med att spotta ur mig så mycket historik som möjligt på så kort tid som möjligt (en ny sport?) varje gång man pratar med ny ansvarig personal.

5. Jag är så trött på all information som ges och inte ges att jag bara vill stänga av. Bli lyckligt ovetande helt enkelt.

Informeradkram

Projektledaren...eller?

Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.

För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.

Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.

Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.

Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.

Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...

Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.

Oduktiga flickan ger en KRAM

Moving on

När man får veta att en nära kollega plötsligt ska sluta för att börja någon annanstans kan man lätt drabbas av en del motstridiga känslor, har jag märkt...

Första impulsen är bara helt ego: NEJ! Den kommer från ryggraden bara, går inte att stoppa. Jag vill inte att han ska sluta, eftersom jag tycker om honom helt enkelt, och för att jag tycker att han är en bra kollega och att han behövs just hos oss!

Nästa tanke blir mer sansad: KUL för honom, vad bra att han får prova på det här!

Sedan kommer en gnagande, lätt orolig inåttanke: Jag borde kanske också försöka prova på något annat... Ska jag vara kvar här för evigt, eller vad har jag tänkt egentligen...?

Jag börjar även tänka på tidigare kollegor jag haft, som även de gått vidare. En del har lämnat en viss tomhet och saknad efter sig, som fortfarande kan kännas, medan en del förvånande lätt nästan har försvunnit utan att lämna ringar på vattnet. Jag ryser av obehag vid tanken. Så snabbt det kan gå att bli ersatt och glömd.

Men främst visar det sig att den oroliga känslan i magen, som säger: "Du är kvar, ska du verkligen hela tiden vara kvar, när andra går?" biter sig fast i mig.

Men, men. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mitt arbete och med min arbetsplats. Samtidigt vet jag att man antagligen skulle behöva prova på annat, det är väl så som det sägs. Däremot svårare i praktiken än i teorin. Man hålls kvar av behovet av trygghet och insikten om vad man har. Man hålls kvar av rädsla och insikten om att man inte vet vad man får...

Så jag blir nog vid min läst en stund till...

Lyckatillkram!

Blandade tankar i ledigheten

Lite blandade tankar kommer nu här:

1. Valborgsfirandet blev mycket lyckat! Först ute i Sturefors hos mellanbrodern och fira hans döttrar som fyllde år (inte samma dag, men firade samma dag). De är riktiga expertvärdar, alltid så fint ordnat :-D. Sedan hem till oss och tvillingbrodern och hans fru sov över! Länge sedan man hade en sådan helkväll... Jag vill bara säga att jag är så GLAD över att de ska flytta HIT! Sedan kan jag och brorsans fru sitta här och pimpla vin ihop...:-P LOVE YOU!

2.Första Maj. Trött och seg... Vad är nu detta, inget demonstrationståg i år! Har du övergett dina ideal och blivit en gammal borgarbracka eller!? Nej, men... känner nog som många andra, det är inte lätt att vara röd just nu... Stoppar huvudet lite i sanden och skäms...

3. Har idag tagit tag i fönsterputsningen, efter månader av neglegerande (hatar). Det som avgjorde var att jag funderat ett tag på att leja bort jobbet, men när grannens städfirma kom som vanligt på fredagen, fast att det var Första Maj! så mådde jag lite illa och tog tag i det idag. Jag är så DUKTIG, eller hur?! Konklusionen är dock att vi måste byta fönster, det är jobbigt med två fönster i varje rum samt att man måste öppna och putsa innanför också! Plus att de är GAMLA och SLITNA och blir inte fina fast jag putsar som en GALNING!

4. Trädgården KALLAR och ROPAR. Mannnen lyssnade och klippte gräset. Rosorna blev ohörda av mig idag, men jag tänker på dem i alla fall...

5. Man borde få vara ledig tors-sön lite oftare... Plus ha fint väder samtidigt, så UNDERBART!

Avslappad lördagskram!