Nu har jag överfört bloggen til en annan adress.
Adressen på den nya bloggen är: josephineboman-jossan.blogspot.com
Hoppas vi ses där!
KRAM!
Time flies!
14 år sedan
måndag 15 juni 2009
torsdag 11 juni 2009
...och vilket avslut det blev!
Jag är så trött nu så att jag verkligen ser i kors, måste kisa.
Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.
Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:
Det blev så fruktansvärt BRA!
Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.
Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?
Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.
Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.
Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.
Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.
AvslutandeKRAM!
Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.
Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:
Det blev så fruktansvärt BRA!
Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.
Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?
Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.
Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.
Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.
Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.
AvslutandeKRAM!
måndag 8 juni 2009
Avslut
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som man lever.
De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).
Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.
Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.
När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.
När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.
Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...
Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.
Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...
AvslutningsKRAM!
De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).
Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.
Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.
När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.
När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.
Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...
Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.
Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...
AvslutningsKRAM!
lördag 6 juni 2009
Tala
Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...
I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.
Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.
Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?
Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.
Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!
Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.
Talandekram!
I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.
Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.
Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?
Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.
Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!
Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.
Talandekram!
fredag 5 juni 2009
Lagra energi
Slutet på maj och början på juni är verkligen en helt galen tid för oss som arbetar i skolans värld. Har man ett par barn som också går i skolan får man följaktligen addera ännu några maj-juni-aktiviteter till den redan fullspäckade och energikrävande kalendern.
Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.
Hur har jag gjort och hur har det gått?
*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.
*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!
*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.
*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!
Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...
Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...
Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.
SparlågeKRAM!
Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.
Hur har jag gjort och hur har det gått?
*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.
*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!
*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.
*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!
Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...
Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...
Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.
SparlågeKRAM!
onsdag 27 maj 2009
Bortförklaringar...
Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!
1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...
2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)
3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...
4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...
5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...
Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!
Förlorad KRAM
1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...
2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)
3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...
4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...
5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...
Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!
Förlorad KRAM
söndag 17 maj 2009
Gräsänkeliv
En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.
När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.
Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.
Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!
Uttröttad kram
När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.
Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.
Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!
Uttröttad kram
lördag 16 maj 2009
Skurgumma
Åh, vad vi älskar när våren och sommaren kommer till vår kalla nord! Den korta, korta perioden av ljus, grönska och någorlunda värme är den tid vi lever för här.
Men, jag minns nu också varför jag ofta med en viss lättnad, men i smyg, brukar välkomna hösten faktiskt. Det är allt detta JOBB som våren och sommaren kräver...
Redan nu, och det är fortfarande bara maj, har mina händer blivit alldeles torra och naglarna fnasiga av allt städande och fejande. Och ändå har jag ännu inte ens givit mig ut i trädgården på allvar... I dag har jag, mina bröder och svägerskor, vår- och sommarstädat och fixat i sommarstugan, så nu är händerna i akut behov av omsorg.
Det som känns lite tröstlöst är ju att det snart ser smutsigt ut igen, det är det fantastiska ljuset som obarmhärtigt avslöjar allt.
Så, det enda rätta är väl att blunda lite för det som ljuset avslöjar och istället bara ge sig hän denna korta tid. Jag ska försöka!
Skurgummekram
fredag 15 maj 2009
Tonårsliv
Idag är jag så fruktansvärt trött!
Varför? Har jag partajat hela natten, eller?
Nej, jag har umgåtts med niondeklassare en hel dag i Stockholm igår, från arla morgonstund till kväll.
Vad är det som gör att man blir så trött av det?
Eftersom jag är en inkännande människa (tycker jag iaf...) så BLIR jag nästan som en tonåring själv, känslomässigt, när jag umgås så tätt med dem. Har man varit tonåring så vet man ju hur tröttsamt det var...
1. Tonåringar är så INTENSIVA, det finns inga dödpunkter, något händer eller sägs HELA TIDEN, som måste REAGERAS på. Puh..
2. Tonåringar är så KROPPSLIGA, de ska kramas, knuffas, buffas, brottas, klappas, pussas HELA TIDEN, och vet ännu inte varandras gränser... Dessutom är de flesta inte småväxta längre (som vissa andra...).
3. Tonåringar har ofta dåligt TÅLAMOD, de blir fruktansvärt rastlösa och otåliga när de måste VÄNTA, t ex i köer... Sitta still i en buss och vara lugn, är för många omöjligt...
4.Tonåringar är så NÖJESLYSTNA. Allt ska vara ROLIGT och ha en poäng HELA TIDEN. Phuuuh...
5.Tonåringar är så SOCIALA. Då menar jag med varandra. Det är en socialt experimentell tid, alla och allt ska TESTAS på olika sätt...
Hm...oj då.. uppenbarligen smittar detta verkligen. På vissa plan känner jag mig inte bara som en tonåring, jag ÄR visst en...
Tonårskram
måndag 11 maj 2009
Utvecklande samtal
Hade idag utvecklingssamtal med båda mina barn, dock inte samtidigt, utan direkt efter varandra.
Känslan innan var: lätt malande oro i magen inför vad jag ska få höra om min vildbatting till son... Lugn tillförsikt inför vad jag ska få höra om min dotter.
Vad bygger känslorna på? För det första har jag inte haft någon direkt kontakt eller fått någon förhandsinformation inför sonens samtal, för det andra bygger oron på empiriska studier i hemmet... Vad gäller dottern har vi fått utvecklingsplan samt resultat av de Nationella proven hemskickade redan.
Känslan efter var: viss lättnad över att fröken säger att hon är säker på att sonen kommer att klara skolan bra i framtiden, men fortfarande med viss oro i magen över vissa detaljer som togs upp. Dotterns samtal var bra, tydligt och pedagogiskt, som förväntat.
Resultat av samtalen: jag har tagit alla kontakter som jag känner att jag måste ta, satt bollen i rullning, vad gäller sonen.
Reflektion 1: I förskoleklassen fokuseras samtalet på barnet socialt och på de färdigheter som man behöver för att klara skolan i framtiden, som att kunna koncentrera sig, förstå och följa instruktioner. Det är så braa!
Reflektion 2: Det är lika intressant och lärorikt varje gång att vara med på utvecklingssamtal som förälder och inte som lärare. Den kunskapen man får borde kanske vara med som en pluspost när lönerna ska sättas...
Utvecklad kram
torsdag 7 maj 2009
Känner mig som en idiot
Nu när min mamma varit totalt beroende av vård sedan nyårsafton så känner jag att jag börjar bli ganska luttrad inom vårdsystemet.
Många är de känslor och tankar som flutit under mina broar under den här perioden. Jag känner mig inte redo för att dissekera dem ännu, men någon reflektion kan jag ändå göra.
Den handlar om information. När ens föräldrar är äldre och blir allvarligt sjuka så innebär det att det är en massa information, av mer eller mindre viktig art, som hela tiden måste införskaffas, bearbetas samt föras vidare till alla berörda.
Så här kommer några tankar om information och sjukvård:
1. Det är fruktansvärt att behöva jaga efter ansvarig läkare som en kärlekskrank tonårig efter skolans snygging. Lika idiotisk känner man sig och lika osedd blir man... När man väl har fått en stund med nämnde person är man så tacksam att man blivit förblindad och därmed helt okritisk till allt som sagts...
2.Informationen ska sedan stötas och blötas mellan alla berörda i familjen. Detta är tidskrävande och framförallt energikrävande. Ofta har man uppfattat information på olika sätt, vilket kräver analys. Jag oroar mig ständigt över att vi på något vis missat det viktiga, att vi inte ser en eventuellt dold agenda som vi borde se. Det handlar om att man inte känner tillit, detta pga den knapphändiga informationen man får.
3.Är det kanske inte meningen att jag ska jaga efter information? Kanske den bara kommer till mig av sig självt? Ja, det kan jag lova att den gör! Förr eller senare. Men konsekvenserna av att jag/vi varit oinformerad/e/ kan vara att det blir sämre för min mamma. Jag kan inte sluta tro att en patient med aktiva anhöriga får bättre information och därmed inflytande över vården.
4. Jag har hela tiden en gnagande känsla av oro över om alla olika vårdavdelningar som min mamma passerat igenom de senaste två åren har någon informationsöverlämning sinsemellan. Hur görs detta egentligen? Jag kommer på mig själv med att spotta ur mig så mycket historik som möjligt på så kort tid som möjligt (en ny sport?) varje gång man pratar med ny ansvarig personal.
5. Jag är så trött på all information som ges och inte ges att jag bara vill stänga av. Bli lyckligt ovetande helt enkelt.
Informeradkram
onsdag 6 maj 2009
Projektledaren...eller?
Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.
För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.
Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.
Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.
Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.
Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...
Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.
Oduktiga flickan ger en KRAM
tisdag 5 maj 2009
Moving on
När man får veta att en nära kollega plötsligt ska sluta för att börja någon annanstans kan man lätt drabbas av en del motstridiga känslor, har jag märkt...
Första impulsen är bara helt ego: NEJ! Den kommer från ryggraden bara, går inte att stoppa. Jag vill inte att han ska sluta, eftersom jag tycker om honom helt enkelt, och för att jag tycker att han är en bra kollega och att han behövs just hos oss!
Nästa tanke blir mer sansad: KUL för honom, vad bra att han får prova på det här!
Sedan kommer en gnagande, lätt orolig inåttanke: Jag borde kanske också försöka prova på något annat... Ska jag vara kvar här för evigt, eller vad har jag tänkt egentligen...?
Jag börjar även tänka på tidigare kollegor jag haft, som även de gått vidare. En del har lämnat en viss tomhet och saknad efter sig, som fortfarande kan kännas, medan en del förvånande lätt nästan har försvunnit utan att lämna ringar på vattnet. Jag ryser av obehag vid tanken. Så snabbt det kan gå att bli ersatt och glömd.
Men främst visar det sig att den oroliga känslan i magen, som säger: "Du är kvar, ska du verkligen hela tiden vara kvar, när andra går?" biter sig fast i mig.
Men, men. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mitt arbete och med min arbetsplats. Samtidigt vet jag att man antagligen skulle behöva prova på annat, det är väl så som det sägs. Däremot svårare i praktiken än i teorin. Man hålls kvar av behovet av trygghet och insikten om vad man har. Man hålls kvar av rädsla och insikten om att man inte vet vad man får...
Så jag blir nog vid min läst en stund till...
Lyckatillkram!
lördag 2 maj 2009
Blandade tankar i ledigheten
Lite blandade tankar kommer nu här:
1. Valborgsfirandet blev mycket lyckat! Först ute i Sturefors hos mellanbrodern och fira hans döttrar som fyllde år (inte samma dag, men firade samma dag). De är riktiga expertvärdar, alltid så fint ordnat :-D. Sedan hem till oss och tvillingbrodern och hans fru sov över! Länge sedan man hade en sådan helkväll... Jag vill bara säga att jag är så GLAD över att de ska flytta HIT! Sedan kan jag och brorsans fru sitta här och pimpla vin ihop...:-P LOVE YOU!
2.Första Maj. Trött och seg... Vad är nu detta, inget demonstrationståg i år! Har du övergett dina ideal och blivit en gammal borgarbracka eller!? Nej, men... känner nog som många andra, det är inte lätt att vara röd just nu... Stoppar huvudet lite i sanden och skäms...
3. Har idag tagit tag i fönsterputsningen, efter månader av neglegerande (hatar). Det som avgjorde var att jag funderat ett tag på att leja bort jobbet, men när grannens städfirma kom som vanligt på fredagen, fast att det var Första Maj! så mådde jag lite illa och tog tag i det idag. Jag är så DUKTIG, eller hur?! Konklusionen är dock att vi måste byta fönster, det är jobbigt med två fönster i varje rum samt att man måste öppna och putsa innanför också! Plus att de är GAMLA och SLITNA och blir inte fina fast jag putsar som en GALNING!
4. Trädgården KALLAR och ROPAR. Mannnen lyssnade och klippte gräset. Rosorna blev ohörda av mig idag, men jag tänker på dem i alla fall...
5. Man borde få vara ledig tors-sön lite oftare... Plus ha fint väder samtidigt, så UNDERBART!
Avslappad lördagskram!
torsdag 30 april 2009
Civilt motstånd...
Vi människor har ett behov av att göra motstånd mot en massa dumheter som bestäms ovanför våra huvuden, utan att vi varit delaktiga i beslutet. Det vi gör då är motstånd, antingen öppet aggressivt, eller i det tysta. Det senare är nog det vanligaste, för de flesta känns det lite för farligt att hamna i skottgluggen...
Ett exempel på detta är att vi lärare i Linköping nu ska genomgå kurser i praktisk internet och mediakunskap, sk PIM. Låter jättebra och intressant, eller hur?! Det är ju inte så att vi inte behöver detta, för tro mig när jag säger att många behöver...
Men, det är just sättet som detta bara bestäms ovanför våra huvuden och sedan bara läggs på oss, utan ordentlig plan för kompensation i tid, som gör att Det Tysta Arga Motståndet triggas igång.
Tänk om man inom skolans värld kunde lära sig åtminstone en smula om hur fortbildning och utvecklad kompetens måste ligga inom ramen för reglerad arbetstid, som det gör i andra yrken, t ex för läkare. År av missförhållanden har gjort lärarkåren till en motsträvig, luttrad, seg klump, detta för att freda sig mot utnyttjanden.
När man väl bitit i det sura äpplet och satt sig med kursen, inser man att det är en bra kurs, som jag faktiskt behöver. Synd bara att det måste gå så mycket negativ energi innan man kommer till den punkten.
Nu är det leeedigt!!!
Sollysten KRAM
Ett exempel på detta är att vi lärare i Linköping nu ska genomgå kurser i praktisk internet och mediakunskap, sk PIM. Låter jättebra och intressant, eller hur?! Det är ju inte så att vi inte behöver detta, för tro mig när jag säger att många behöver...
Men, det är just sättet som detta bara bestäms ovanför våra huvuden och sedan bara läggs på oss, utan ordentlig plan för kompensation i tid, som gör att Det Tysta Arga Motståndet triggas igång.
Tänk om man inom skolans värld kunde lära sig åtminstone en smula om hur fortbildning och utvecklad kompetens måste ligga inom ramen för reglerad arbetstid, som det gör i andra yrken, t ex för läkare. År av missförhållanden har gjort lärarkåren till en motsträvig, luttrad, seg klump, detta för att freda sig mot utnyttjanden.
När man väl bitit i det sura äpplet och satt sig med kursen, inser man att det är en bra kurs, som jag faktiskt behöver. Synd bara att det måste gå så mycket negativ energi innan man kommer till den punkten.
Nu är det leeedigt!!!
Sollysten KRAM
onsdag 29 april 2009
Saknad i semester...
Man brukar ju säga att man kan vara saknad i krig... jag har visst varit saknad i semester...
Men nu är jag TILLBAKA!
Har tänkt lite på mitt bloggande i alla fall, nu när jag varit bortrest på Cypern. Jag kom fram till att jag nog ska börja blogga lite kortare inlägg, om det överhuvudtaget ska kunna bli några. Lite mer korta nerkastade tankar, eller bara lite händelserapportering, lite blandat helt enkelt. Då kanske jag kan skriva lite oftare, det har ju blivit väldigt sällan på sistone, eftersom jag varit så upptagen.
Här kommer en lista på saker som jag just nu tycker är värda att TYCKA OM!
1. Ligga vid poolen och dricka drinkar.
2. Läsa en bok vid poolen.
3. Ha barnvakt med sig till barnen, så att man kan göra ovanstående saker (tack svärmor och svärmors syster!).
4. Äta gott på restaurang varje dag.
5.Slippa städa och tvätta varje dag.
Med andra ord, så underbart skönt det var att åka på semester just nu på våren, det måste göras om!!!
Solad kram!!!
tisdag 14 april 2009
Grattis!
Vill bara meddela att det var svårare än jag trodde att hinna före sonen i alla fall i morse...
Trots att jag ställt alarmet på en okristligt tidig tid, hördes en otålig röst inifrån hans rum som ropade "hallå!", och det innan jag ens hunnit stiga upp.
Att försöka få upp övriga familjen så tidigt var inte ens att tänka på...men jag började förberedelserna och efter en stund fick vi även upp dottern.
Han lyckades i alla fall smålåtsas lite att han sov, när vi kom in och sjöng, men sedan studsade han med ett leende över hela ansiktet upp och blåste ut ljuset.
"Det här var den bästa födelsedagen nånsin!" blev betyget lite senare. Jag tror inte det berodde på presenterna enbart, utan även för att det är så underbart att få bli uppvaktad och vara i centrum och ha SIN DAG.
Hoppas nu han får en bra dag i skolan. Sådana här dagar är man ju också väldigt känslig och sårbar, man vill gärna att andra säger grattis. Glatt tågade han iväg med klasskompisarnas glass i högsta högg, och de nya fotbollsshortsen i gympapåsen, vilka naturligtvis skulle bäras på idrotten idag!
Dottern, som fyllde år på påskafton, hade inte lika stora förväntningar på firande idag, lite mer luttrad som hon är med åldern. Jag frågade om de kanske ändå skulle sjunga för henne idag i skolan, och det kanske kunde ske, svarade hon med ett litet leende.
Tyvärr blir det mindre och mindre av att man firar barnen i skolan ju äldre de blir, det vet jag ju eftersom jag jobbar på högstadiet. Det är tråkigt och jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Varje människa borde bli uppmärksammad på sin födelsedag!
Grattis älsklingen och födelsedagskramar!
Trots att jag ställt alarmet på en okristligt tidig tid, hördes en otålig röst inifrån hans rum som ropade "hallå!", och det innan jag ens hunnit stiga upp.
Att försöka få upp övriga familjen så tidigt var inte ens att tänka på...men jag började förberedelserna och efter en stund fick vi även upp dottern.
Han lyckades i alla fall smålåtsas lite att han sov, när vi kom in och sjöng, men sedan studsade han med ett leende över hela ansiktet upp och blåste ut ljuset.
"Det här var den bästa födelsedagen nånsin!" blev betyget lite senare. Jag tror inte det berodde på presenterna enbart, utan även för att det är så underbart att få bli uppvaktad och vara i centrum och ha SIN DAG.
Hoppas nu han får en bra dag i skolan. Sådana här dagar är man ju också väldigt känslig och sårbar, man vill gärna att andra säger grattis. Glatt tågade han iväg med klasskompisarnas glass i högsta högg, och de nya fotbollsshortsen i gympapåsen, vilka naturligtvis skulle bäras på idrotten idag!
Dottern, som fyllde år på påskafton, hade inte lika stora förväntningar på firande idag, lite mer luttrad som hon är med åldern. Jag frågade om de kanske ändå skulle sjunga för henne idag i skolan, och det kanske kunde ske, svarade hon med ett litet leende.
Tyvärr blir det mindre och mindre av att man firar barnen i skolan ju äldre de blir, det vet jag ju eftersom jag jobbar på högstadiet. Det är tråkigt och jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Varje människa borde bli uppmärksammad på sin födelsedag!
Grattis älsklingen och födelsedagskramar!
måndag 13 april 2009
Hejdå påsken...
Oj, oj, oj vad man haft fullt upp nu de senaste dagarna... Påsklov, innebär sällan att jag ligger och gonar mig med en bok precis (inte med två barn som fyller år... fast lite har jag hunnit läsa ändå, som tur är...).
Vad har jag fyllt de påsklediga dagarna med då? Jo, både huset (rensat, fejat, pyntat, tagit mig ner till botten av tvätthögen...), framför allt barnen, men också vänner och familj :-D
Trots att jag haft gäster i stort sett varje dag nu och nästan bott i affärerna och i köket; inhandlandes födelsedagspresenter, mat, fika, dricka, tårtor, godis och sedan stått (och gått) och fixat och diskat och plockat osv osv, så har jag haft det så MYSIGT!
Solen har lyst på oss och våra gäster och vi har kunnat sitta ute, så SKÖNT! Allt blir så mycket lättare när det är fint väder vid sådana här tillfällen.
Sovmorgnar och avkopplande kvällar med familjen är så välgörande, och ack så beroendeframkallande... Men nu är det dags att möta verkligheten igen i morgon. Till att börja med inleds morgondagen med att försöka komma upp före sonen på hans födelsedag, och uppvakta med frukost och presenter. Det ska nog gå bra nu när det är skoltidsmorgon igen!
Påskskön KRAM
Vad har jag fyllt de påsklediga dagarna med då? Jo, både huset (rensat, fejat, pyntat, tagit mig ner till botten av tvätthögen...), framför allt barnen, men också vänner och familj :-D
Trots att jag haft gäster i stort sett varje dag nu och nästan bott i affärerna och i köket; inhandlandes födelsedagspresenter, mat, fika, dricka, tårtor, godis och sedan stått (och gått) och fixat och diskat och plockat osv osv, så har jag haft det så MYSIGT!
Solen har lyst på oss och våra gäster och vi har kunnat sitta ute, så SKÖNT! Allt blir så mycket lättare när det är fint väder vid sådana här tillfällen.
Sovmorgnar och avkopplande kvällar med familjen är så välgörande, och ack så beroendeframkallande... Men nu är det dags att möta verkligheten igen i morgon. Till att börja med inleds morgondagen med att försöka komma upp före sonen på hans födelsedag, och uppvakta med frukost och presenter. Det ska nog gå bra nu när det är skoltidsmorgon igen!
Påskskön KRAM
onsdag 8 april 2009
Andarna vaknar
Hej där! Jag vet att det var mycket länge sedan jag skrev...
Hur kommer det sig? Tänker jag avsluta bloggen eller? frågar en del av mina käraste vänner.
Jag vet inte riktigt ännu, men på senaste tiden har jag varit så fullt upptagen med jobb, familj och hus att det känts som att det inte varit rätt prioriterat att sätta sig och låta tiden gå vid datorn. Mitt i allt detta har jag kämpat med en ond hals och huvudvärk, trötthet, som aldrig går över...
Frågan är ju självklart vad syftet med mitt bloggande är och om det fyller någon funktion. Under höst och vinter har jag verkligen behövt sätta mig och skriva en liten stund, samla tankarna och fokusera dem i ett inlägg, det har känts nästan terapeutiskt faktiskt.
Hur har jag det nu då? Jo, våren, värmen och det gröna spirandet i trädgården är verkligen välgörande för mig. Planer på än det ena och än det andra sätts plötsligt i rullning. Huset pockar på min uppmärksamhet, det behövs verkligen sorteras, rensas och som sagt renoveras... Det är både skönt och jobbigt att behöva ta tag i en massa praktiskt...
April är annars barnens månad. De fyller båda år och därför blir det väldigt fokus på deras kalas och presenter, men också att bara umgås; med varandra och med vänner. Det jag har märkt denna vecka (nu har det ju redan hunnit gå många dagar av det härliga lovet), är att både jag och barnen verkligen haft behov av att bara ta det lugnt, inte ha något bokat utan bara spontant följa vår egen rytm.
Så, andarna vaknar, och verkligheten pockar på min uppmärksamhet. Det måste vara ett gott tecken. Men det är fortfarande skönt att samla sig en stund vid bloggen, märker jag...
See you later!
Vårvaken kram
torsdag 19 mars 2009
Problembrasa
Jag har många gånger funderat allvarligt på att sluta läsa och prenumerera på den lokala tidningen. Nu har den tanken återtagits igen, på allvar. Det tar emot. Jag vill ju vara uppdaterad på de lokala nyheterna, det är väldigt viktigt för mig.
Varför vill jag sluta läsa? Av ideologiska, principiella skäl. Jag börjar nämligen tröttna på den kampanj som förts i åratal mot det område i vår stad som jag arbetar i.
Det ÄR ett socialt utsatt område, det visar all statistik på dessa variabler. Och det HAR en stor andel invånare med mångkulturell bakrund. Vi VET.
Men det innebär inte att allt är dåligt och att vi bara har en massa problem, TVÄRTOM i många fall! Men det är bara den problemvinkeln som lokaltidningen hela tiden, om och om igen , matar sina läsare med. Området har inte en chans att bättra på sitt rykte. Jag vill påstå att tidningen medvetet och raffinerat använder området, och fördomarna mot det, i syfte att skriva negativa nyheter och skapa problem-debatt. Området får vara bränslet till "problembrasan", som ger tidningen något att skriva om.
Detta är mycket olyckligt för området och dess invånare, vilka faktiskt trivs och tycker om sin förort (det verkar omöjligt för tidningen att tro på, man vill ha det till att man bor där för att man inte har något val).
Visst är segregation ett problem. Det finns mycket man kan göra för att minska på det, främst se till att det inte samlas så många med mångkulturell bakgrund på samma plats. Alltså beslut som måste tas på politikernivå.
När jag idag pratade med eleverna i min nia, om skriverierna som varit denna vecka om att skolan borde läggas ner (jag berättade att det inte är sant, och att det inte finns något förslag från politikerna om det), var de helt oförstående inför hela resonemanget. Särskilt förvånade var de över uttalandet från en förälder i området som återgavs i tidningen: "Skäggetorp är Linköpings Rosengård". De skrattade gott åt den jämförelsen; "Har han varit i Rosengård, eller? Ha, den värsta kriminella vi har här är ju .... och han är väl inte så farlig!" Skratt.
Det kan hända att eleverna inte har hela bilden klar för sig i den här åldern, självklart. Men faktum är att de verkligen inte känner igen sig i den bild av området som ständigt målas upp i media. Det gör inte jag heller.
Jag får se hur jag gör med tidningen. Man ska hålla sin värsta fiende närmast sig, sägs det. Det kan ju vara ett argument.
Upprorisk kram
Varför vill jag sluta läsa? Av ideologiska, principiella skäl. Jag börjar nämligen tröttna på den kampanj som förts i åratal mot det område i vår stad som jag arbetar i.
Det ÄR ett socialt utsatt område, det visar all statistik på dessa variabler. Och det HAR en stor andel invånare med mångkulturell bakrund. Vi VET.
Men det innebär inte att allt är dåligt och att vi bara har en massa problem, TVÄRTOM i många fall! Men det är bara den problemvinkeln som lokaltidningen hela tiden, om och om igen , matar sina läsare med. Området har inte en chans att bättra på sitt rykte. Jag vill påstå att tidningen medvetet och raffinerat använder området, och fördomarna mot det, i syfte att skriva negativa nyheter och skapa problem-debatt. Området får vara bränslet till "problembrasan", som ger tidningen något att skriva om.
Detta är mycket olyckligt för området och dess invånare, vilka faktiskt trivs och tycker om sin förort (det verkar omöjligt för tidningen att tro på, man vill ha det till att man bor där för att man inte har något val).
Visst är segregation ett problem. Det finns mycket man kan göra för att minska på det, främst se till att det inte samlas så många med mångkulturell bakgrund på samma plats. Alltså beslut som måste tas på politikernivå.
När jag idag pratade med eleverna i min nia, om skriverierna som varit denna vecka om att skolan borde läggas ner (jag berättade att det inte är sant, och att det inte finns något förslag från politikerna om det), var de helt oförstående inför hela resonemanget. Särskilt förvånade var de över uttalandet från en förälder i området som återgavs i tidningen: "Skäggetorp är Linköpings Rosengård". De skrattade gott åt den jämförelsen; "Har han varit i Rosengård, eller? Ha, den värsta kriminella vi har här är ju .... och han är väl inte så farlig!" Skratt.
Det kan hända att eleverna inte har hela bilden klar för sig i den här åldern, självklart. Men faktum är att de verkligen inte känner igen sig i den bild av området som ständigt målas upp i media. Det gör inte jag heller.
Jag får se hur jag gör med tidningen. Man ska hålla sin värsta fiende närmast sig, sägs det. Det kan ju vara ett argument.
Upprorisk kram
onsdag 18 mars 2009
Tagen på vårsängen...
Nu när solen lyser , temperaturen stiger och det börjar torka upp i markerna får man ju början till hopp om vårkänslor!
Vårens (förhoppningsvisa, peppar, peppar...) intåg visade sig dock på ett mycket konkret sätt igår i vår familj. Det blev en kaoslik mardrömsmorgon.
Dagen innan hade innehållit en hel eftermiddag och kväll på barnens skola, med föreställningar och föräldramöte, vilket innebar att förberedelsen inför den följande dagen hade blivit haltande. Big mistake. Det var nämligen dags för dotterns första cykelutflykt, för året, till biblioteket med skolan.
Mannen var dock ute i god tid på morgonen och hivade resolut in cykeln i bilen och körde den till dotterns skola, vilken ligger några kilometer från där vi bor. So far so good. Men ve och fasa, när jag och barnen kom till skolan lite senare och skulle låsa upp cykeln passade inte nyckeln! Vad är nu detta!? Fel nyckel? Det stod så prydligt hennes namn på ringen, så det verkade mycket skumt.
Så, snabbt lämnande av barnen och sedan panikkörning tillbaka hem för att leta efter fler nycklar. Hittade ingen passande. Det var bara att köra tillbaka till skolan för att lämna det tråkiga beskedet och med bävan se hur dottern skulle ta detta. Skulle hon få stanna kvar i skolan eller hur skulle de lösa det hela egentligen ("huh, JAG skulle inte vilja vara lågstadiefröken och få detta problem på min hals", tänkte jag med rysningar...)? Vilken DÅLIG förälder jag är...
Ja, nu visade det sig att det inte blev något trauma, trots allt. Dottern var cool och oberörd när hon berättade att det var "jättemånga som hade glömt något". En hade glömt hjälm, två hade glömt cykel, en hade trasig cykel och fick låna en av någon, en annan kom med mammas cykel, etc. Själv hade dottern fått skjuts av fröken.
Det var alltså fler som hade överraskats av vårens intåg, puh vad skönt! Tänk att det är så lättande att upptäcka att även andra gör misstag, då känns det plötsligt inte så farligt längre, vilket dottern också uppenbarligen hade kommit fram till.
Men våren är VÄLKOMMEN!!!
Välkomnande kram
Vårens (förhoppningsvisa, peppar, peppar...) intåg visade sig dock på ett mycket konkret sätt igår i vår familj. Det blev en kaoslik mardrömsmorgon.
Dagen innan hade innehållit en hel eftermiddag och kväll på barnens skola, med föreställningar och föräldramöte, vilket innebar att förberedelsen inför den följande dagen hade blivit haltande. Big mistake. Det var nämligen dags för dotterns första cykelutflykt, för året, till biblioteket med skolan.
Mannen var dock ute i god tid på morgonen och hivade resolut in cykeln i bilen och körde den till dotterns skola, vilken ligger några kilometer från där vi bor. So far so good. Men ve och fasa, när jag och barnen kom till skolan lite senare och skulle låsa upp cykeln passade inte nyckeln! Vad är nu detta!? Fel nyckel? Det stod så prydligt hennes namn på ringen, så det verkade mycket skumt.
Så, snabbt lämnande av barnen och sedan panikkörning tillbaka hem för att leta efter fler nycklar. Hittade ingen passande. Det var bara att köra tillbaka till skolan för att lämna det tråkiga beskedet och med bävan se hur dottern skulle ta detta. Skulle hon få stanna kvar i skolan eller hur skulle de lösa det hela egentligen ("huh, JAG skulle inte vilja vara lågstadiefröken och få detta problem på min hals", tänkte jag med rysningar...)? Vilken DÅLIG förälder jag är...
Ja, nu visade det sig att det inte blev något trauma, trots allt. Dottern var cool och oberörd när hon berättade att det var "jättemånga som hade glömt något". En hade glömt hjälm, två hade glömt cykel, en hade trasig cykel och fick låna en av någon, en annan kom med mammas cykel, etc. Själv hade dottern fått skjuts av fröken.
Det var alltså fler som hade överraskats av vårens intåg, puh vad skönt! Tänk att det är så lättande att upptäcka att även andra gör misstag, då känns det plötsligt inte så farligt längre, vilket dottern också uppenbarligen hade kommit fram till.
Men våren är VÄLKOMMEN!!!
Välkomnande kram
lördag 14 mars 2009
Konkreta planer
Nu har det hänt! När man känner sig så där marslåg så finns det bara ett botemedel; konkreta planer inför framtiden, vilket jag nu gjort! :-D
Har länge gått och surat över det gamla risiga köket och tänkt att nu bara måste vi börja ta tag i det, men inte orkat. När man får lådfronterna i handen när man öppnar dem och golvet är så smutsotåligt så man kräks, då är det ju dags. För övrigt är det åttiotalskök i ett hus från trettiotalet, inte kul. :-(
Ett par vänner, som håller på att renovera sitt kök, gav mig slutligen den finala inspirationskicken, så nu har bollen börjat rulla. Det ska bli lantligt och trettiotalsstil, det var inget att fundera på utan självklart.
Det är verkligen välgörande för själen med konkreta planer. Det handlar väl om att man flyttar fokus från sitt navelskådande och lyfter blicken.
Något annat jag tagit tag i (och fler med mig :-D), är det sociala livet. Konkreta planer på träffar, fester och trevliga middagar med vänner; det lyfter humöret en bra bit uppåt!
Nu ska vi äta en fin melodifestivalmiddag och ladda inför kvällens stora happening!
Ödmjukt hoppfull KRAM
fredag 13 mars 2009
Social kontroll
Fredagsrapport. Hela veckan har jag varit sjuk och hängig, huvudvärken har legat som ett järnband över pannan. Igår hade även dottern nått den nivån i sin hängighet att hon fick vara hemma (med mig) och vila ut. Efter detta har jag två betraktelser att dela med mig av.
1. Redan nioåringar oroar sig för att vara borta från skolan och missa viktiga saker och därmed komma efter. Detta kan man se som a)positivt eller b)oroande. Det positiva är att barnet förhoppningsvis tycker det är så kul i skolan att det verkligen VILL vara med på allt och att barnet är äkta motiverat för sina studier. Det som skulle vara oroande är om barnet känner oro för att det ska komma efter och att det kanske t o m är upplagt som så i skolan att man MÅSTE vara med hela tiden för att klara sig.
Mina tankar går därmed till mina elever och deras skolsituation. Jag tycker nämligen att det blivit mer och mer så, att det verkligen blir ett problem för dem när de är borta från skolan. De hamnar lätt i en ond cirkel, de är borta, måste ta igen, kommer efter i den nya kursen, är borta igen och kommer ännu mer efter etc etc. Alltså ÄR skolan upplagd på det sättet att man inte kan vara borta för mycket om man vill klara sina studier.
När man går till sig själv, som vuxen, inser man tyvärr att det är lika svårt att vara borta från arbetet. Ingenting fungerar och man får otroligt mycket extrajobb när man kommer tillbaka. Sjuknärvaron har ökat, det vet jag.
Vilket leder mig till betraktelse 2.
2. Försäkringskassans nya regel om intyg från förskolan och skolan om barns frånvaro, när man söker tillfällig föräldrapenning för vård av barnet. Detta tillkom efter att det ansågs vara en stor andel föräldrar som fuskade med socialförsäkringssystemet, vilket därmed ledde till stora kostnader. Hur har detta slagit ut då? Ja, enligt mig inte väl. Det tar tid att få intyget hemskickat, ibland blir det inte ens skickat, vilket leder till dröjsmål och ökade kontakter med Försäkringskassan. Sedan måste jag jaga efter barnets lärare mitt i deras fulla verksamhet. De ser plågade ut, de måste gå och kolla i sina papper, och ve och fasa om de skulle behöva ifrågasätta mig och mitt intyg. Myndigheterna har alltså lagt över sitt ansvar på de stackars pedagogerna, det kallas delegering.
Som förälder är det, konstigt nog, hemskt att behöva stå där (med mössan i hand) och be fröknarna om en signatur på intyget, som ska ge mig mina rättmätiga pengar för att ha vårdat mitt sjuka barn. Flera gånger har det kommit ledigheter, lov eller annat i vägen vilket gjort att jag inte kunnat lämna fram intyget i god tid till dem heller. Vid det senaste tillfället fick jag inte några intyg hemskickade, vilket resulterade i att jag glömde bort det. Sedan fick jag påminnelse och hot om att inte få det hela beviljat, vilket tvingade mig att ringa flera gånger till försäkringskassan och sitta i kö där jag hade nummer 153.
Min slutsats är att man använder sig av det gamla hederliga "social kontroll" för att få föräldrar att minska på sitt vårdande av sjuka barn. Om man drar det till sin spets kan det innnebära mer och mer sjuknärvaro i förskolan och i skolan. För övrigt måste detta kontrollsystem kosta mycket mer pengar än vad några enstaka fuskare gör.
Agiterad kram
1. Redan nioåringar oroar sig för att vara borta från skolan och missa viktiga saker och därmed komma efter. Detta kan man se som a)positivt eller b)oroande. Det positiva är att barnet förhoppningsvis tycker det är så kul i skolan att det verkligen VILL vara med på allt och att barnet är äkta motiverat för sina studier. Det som skulle vara oroande är om barnet känner oro för att det ska komma efter och att det kanske t o m är upplagt som så i skolan att man MÅSTE vara med hela tiden för att klara sig.
Mina tankar går därmed till mina elever och deras skolsituation. Jag tycker nämligen att det blivit mer och mer så, att det verkligen blir ett problem för dem när de är borta från skolan. De hamnar lätt i en ond cirkel, de är borta, måste ta igen, kommer efter i den nya kursen, är borta igen och kommer ännu mer efter etc etc. Alltså ÄR skolan upplagd på det sättet att man inte kan vara borta för mycket om man vill klara sina studier.
När man går till sig själv, som vuxen, inser man tyvärr att det är lika svårt att vara borta från arbetet. Ingenting fungerar och man får otroligt mycket extrajobb när man kommer tillbaka. Sjuknärvaron har ökat, det vet jag.
Vilket leder mig till betraktelse 2.
2. Försäkringskassans nya regel om intyg från förskolan och skolan om barns frånvaro, när man söker tillfällig föräldrapenning för vård av barnet. Detta tillkom efter att det ansågs vara en stor andel föräldrar som fuskade med socialförsäkringssystemet, vilket därmed ledde till stora kostnader. Hur har detta slagit ut då? Ja, enligt mig inte väl. Det tar tid att få intyget hemskickat, ibland blir det inte ens skickat, vilket leder till dröjsmål och ökade kontakter med Försäkringskassan. Sedan måste jag jaga efter barnets lärare mitt i deras fulla verksamhet. De ser plågade ut, de måste gå och kolla i sina papper, och ve och fasa om de skulle behöva ifrågasätta mig och mitt intyg. Myndigheterna har alltså lagt över sitt ansvar på de stackars pedagogerna, det kallas delegering.
Som förälder är det, konstigt nog, hemskt att behöva stå där (med mössan i hand) och be fröknarna om en signatur på intyget, som ska ge mig mina rättmätiga pengar för att ha vårdat mitt sjuka barn. Flera gånger har det kommit ledigheter, lov eller annat i vägen vilket gjort att jag inte kunnat lämna fram intyget i god tid till dem heller. Vid det senaste tillfället fick jag inte några intyg hemskickade, vilket resulterade i att jag glömde bort det. Sedan fick jag påminnelse och hot om att inte få det hela beviljat, vilket tvingade mig att ringa flera gånger till försäkringskassan och sitta i kö där jag hade nummer 153.
Min slutsats är att man använder sig av det gamla hederliga "social kontroll" för att få föräldrar att minska på sitt vårdande av sjuka barn. Om man drar det till sin spets kan det innnebära mer och mer sjuknärvaro i förskolan och i skolan. För övrigt måste detta kontrollsystem kosta mycket mer pengar än vad några enstaka fuskare gör.
Agiterad kram
onsdag 11 mars 2009
De e mycke nu...
Vad är det med den här tiden i februari-april egentligen? Hur ska man stå ut? Det nya med i år är att jag inte är överraskad och oförberedd på hur jobbigt det brukar vara. Jag har inte glömt de senaste åren... I år har jag snarare varit så där sammanbitet förberedd som man är när man precis ska ge sig iväg nerför en riktigt hemsk berg- och dalbana, vilken man åkt förut.
Vad är det jag minns för hemskheter då?
-Vädret. Detta pendlande mellan nederbörd, blåst, kyla, blask, fukt, grådass och små retsamma stunder av vårblänk. Vädret genererar även stora högar med lerig och fuktig tvätt samt hindrar mig från att ge mig ut på löprundor...
-Intensiva veckor på jobbet, där Nationella Prov och ideliga lovdagar, ledigheter och övriga aktiviteter, styckar sönder elevernas arbete och arbetsmoral/lust. Alla Planeringar går om intet och inte mycket hinner bli gjort (och alla dessa Mål de ska hinna uppnå)...suck.
-Barnens aktiviteter kulminerar i tidsåtgång genom t ex tränande inför uppvisningar, avslutningar, turneringar, föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas, etc etc etc.
-De eviga förkylningarna, snoret, huvudvärken, småsjukan (samt lösseländet som man börjar höra talas om i skolan igen...huh!).
-Det egna sociala livet som ligger i malpåse, tillsammans med alla andras trötta malpåsar.
-Depressionen i form av "det-blir-aldrig-vår-detta-kommer-att-förtsätta för evigt-känslan" som alltid drabbar en, trots att man är sammanbitet förberedd.
Får se om jag kan avsluta dagen senare med lite mer uppfriskande tankar... I'll be back!
Deppad KRAM
Vad är det jag minns för hemskheter då?
-Vädret. Detta pendlande mellan nederbörd, blåst, kyla, blask, fukt, grådass och små retsamma stunder av vårblänk. Vädret genererar även stora högar med lerig och fuktig tvätt samt hindrar mig från att ge mig ut på löprundor...
-Intensiva veckor på jobbet, där Nationella Prov och ideliga lovdagar, ledigheter och övriga aktiviteter, styckar sönder elevernas arbete och arbetsmoral/lust. Alla Planeringar går om intet och inte mycket hinner bli gjort (och alla dessa Mål de ska hinna uppnå)...suck.
-Barnens aktiviteter kulminerar i tidsåtgång genom t ex tränande inför uppvisningar, avslutningar, turneringar, föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas, etc etc etc.
-De eviga förkylningarna, snoret, huvudvärken, småsjukan (samt lösseländet som man börjar höra talas om i skolan igen...huh!).
-Det egna sociala livet som ligger i malpåse, tillsammans med alla andras trötta malpåsar.
-Depressionen i form av "det-blir-aldrig-vår-detta-kommer-att-förtsätta för evigt-känslan" som alltid drabbar en, trots att man är sammanbitet förberedd.
Får se om jag kan avsluta dagen senare med lite mer uppfriskande tankar... I'll be back!
Deppad KRAM
måndag 9 mars 2009
Föräldraengagemang
Skolan hade Öppet hus i lördags och vi hade således lektioner halva dagen. Tänk att man alltid tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att behöva åka till jobbet på en lördag, jag knorrar, klagar och brukar sova dåligt på fredagen. När det hela är avklarat tycker jag dock alltid att det var lyckat och är nöjd :-). Mina tankar går till alla de som ofta får jobba på helgerna, jag har provat det i mitt förra yrke, och gillade det inte.
Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.
Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?
Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.
Engagerad kram!
Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.
Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?
Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.
Engagerad kram!
onsdag 4 mars 2009
Se det positiva
Så kastades vi brutalt tillbaka igen igår. När jag fick telefonsamtalet om mammas nya fall och det brutna lårbenet, hände ytterligare något nytt med mina reaktioner. Jag var lugn, sansad och kom snabbt till insikt om att detta inte var något som jag nu ska gå in i med alla mina känslor utanpå, hudlöst. Nej, jag konstaterar att detta är fruktansvärt tråkigt, och att det nu bara är att se hur allvarliga konsekvenser det kommer att bli, börja om från det läge som gäller, försöka ta en dag i taget och sätta upp nya mål.
Jag har kommit någon vart med mig själv, känns det som. Kanske gör man det av nödvändighet helt enkelt, när man nått ett tillstånd där man inte orkar ta in mer elände. Man skyddar sig själv och stänger av till viss del. Jag tror inte det är fel just nu.
Jag läste, just igår, några tips i en artikel till att få en mer positiv attityd i livet. Ett handlade om att man ska skriva upp några bra saker som hänt under dagen, och fokusera på dem istället för på det dåliga som hänt.
Idag har många bra saker hänt, t ex:
*Jag har så underbara kollegor på jobbet. De är verkligen ett stöd, på det sättet som behövs. De känner av mig och vet när de ska stötta aktivt eller bara låta mig vara. Det är något att vara tacksam för.
*Mina elever känner visst också av mig, tror jag... Idag fick jag några komplimanger och snälla ord. :-D
*Det var så kul på niornas dans på Cupolen ikväll! De hade övat på danser som bugg, foxtrot osv, tidigare på dagen, och sedan dansade de ihop med flera andra skolor, till ett liveband som ledde dem i dansen. Det är verkligen härligt att se hur många vågar ta för sig på dansgolvet! Bådar gott för deras framtid. Till min glädje bjöd några faktiskt upp fröken med...
*Sist på kvällen genomfördes en sen innebandymatch, där vi avslutade serien med vinst! En skön match och jag var ganska nöjd med mig själv!
Se där så mycket bra man ser om man tittar!
Godnattkram
Jag har kommit någon vart med mig själv, känns det som. Kanske gör man det av nödvändighet helt enkelt, när man nått ett tillstånd där man inte orkar ta in mer elände. Man skyddar sig själv och stänger av till viss del. Jag tror inte det är fel just nu.
Jag läste, just igår, några tips i en artikel till att få en mer positiv attityd i livet. Ett handlade om att man ska skriva upp några bra saker som hänt under dagen, och fokusera på dem istället för på det dåliga som hänt.
Idag har många bra saker hänt, t ex:
*Jag har så underbara kollegor på jobbet. De är verkligen ett stöd, på det sättet som behövs. De känner av mig och vet när de ska stötta aktivt eller bara låta mig vara. Det är något att vara tacksam för.
*Mina elever känner visst också av mig, tror jag... Idag fick jag några komplimanger och snälla ord. :-D
*Det var så kul på niornas dans på Cupolen ikväll! De hade övat på danser som bugg, foxtrot osv, tidigare på dagen, och sedan dansade de ihop med flera andra skolor, till ett liveband som ledde dem i dansen. Det är verkligen härligt att se hur många vågar ta för sig på dansgolvet! Bådar gott för deras framtid. Till min glädje bjöd några faktiskt upp fröken med...
*Sist på kvällen genomfördes en sen innebandymatch, där vi avslutade serien med vinst! En skön match och jag var ganska nöjd med mig själv!
Se där så mycket bra man ser om man tittar!
Godnattkram
tisdag 3 mars 2009
Grammatiklektion
Som den svensklärare jag är vill jag såklart att mina adepter ska upptäcka tjusningen i grammatik...
Varför grammatik? Vad är det som är så bra med att kunna grammatik? Är det inte onödig kunskap? Vad ska man ha det till?
Ja, grammatik är reglerna för hur vårt språk är uppbyggt. Det är själva nycklarna. Varför skulle man inte se till att få tag på de nycklar som låser upp språkets byggnad? De ger möjlighet att prata om hur man kan förbättra och utveckla sitt språk, hur man blir en bättre talare och skribent, hur man får möjlighet att kommunicera och förmedla det man vill på ett bättre sätt.
Och detta via grammatikkunskaper (tänker många...)? Ja, det är viktigt, dock inte viktigast så klart.
Jag kommer aldrig att glömma när min mentor, på den praktikskola jag befann mig på, tittade uppgivet på mig och sa med lätt förundrad, men även med mycket trött, stämma:
-Det är fan i mig som att kasta pärlor åt svinen.
Det han åsyftade var just de grammatikkunskaper han försökte inpränta i de stackars eleverna, vilka var högst måttligt intresserade av det hela.
Sedan dess har jag fört hans kamp vidare, men tyvärr inte heller alltid så framgångsrikt. Jag måste ändå säga att eleverna idag är mycket mer motiverade, det är inte så svårt att få dem att förstå själva nyttan med grammatik, det svåra är att få fram själva förståelsen.
Idag fick jag dock ett litet genombrott i mina pedagogiska försök. Fick ett tips häromdagen om hur jag ska få eleverna att förstå vad verb, adjektiv och substantiv är. Fullträff. Plötsligt var det flera som det hela hade löst sig för. Så här lydde knepet:
Verb är sådan ord som man kan säga "utav helvete" efter. Ex: Springa "utav helvete".
Adjektiv är sådana ord som du kan säga "skit" framför. Ex: "Skit"rolig.
Substantiv är sådana ord som du kan säga "helvetet" efter. Ex: Bok"helvetet".
Det är så kul när man kan känna sig som en riktigt duktig pedagog...
Kram(helvetet) från mig
Varför grammatik? Vad är det som är så bra med att kunna grammatik? Är det inte onödig kunskap? Vad ska man ha det till?
Ja, grammatik är reglerna för hur vårt språk är uppbyggt. Det är själva nycklarna. Varför skulle man inte se till att få tag på de nycklar som låser upp språkets byggnad? De ger möjlighet att prata om hur man kan förbättra och utveckla sitt språk, hur man blir en bättre talare och skribent, hur man får möjlighet att kommunicera och förmedla det man vill på ett bättre sätt.
Och detta via grammatikkunskaper (tänker många...)? Ja, det är viktigt, dock inte viktigast så klart.
Jag kommer aldrig att glömma när min mentor, på den praktikskola jag befann mig på, tittade uppgivet på mig och sa med lätt förundrad, men även med mycket trött, stämma:
-Det är fan i mig som att kasta pärlor åt svinen.
Det han åsyftade var just de grammatikkunskaper han försökte inpränta i de stackars eleverna, vilka var högst måttligt intresserade av det hela.
Sedan dess har jag fört hans kamp vidare, men tyvärr inte heller alltid så framgångsrikt. Jag måste ändå säga att eleverna idag är mycket mer motiverade, det är inte så svårt att få dem att förstå själva nyttan med grammatik, det svåra är att få fram själva förståelsen.
Idag fick jag dock ett litet genombrott i mina pedagogiska försök. Fick ett tips häromdagen om hur jag ska få eleverna att förstå vad verb, adjektiv och substantiv är. Fullträff. Plötsligt var det flera som det hela hade löst sig för. Så här lydde knepet:
Verb är sådan ord som man kan säga "utav helvete" efter. Ex: Springa "utav helvete".
Adjektiv är sådana ord som du kan säga "skit" framför. Ex: "Skit"rolig.
Substantiv är sådana ord som du kan säga "helvetet" efter. Ex: Bok"helvetet".
Det är så kul när man kan känna sig som en riktigt duktig pedagog...
Kram(helvetet) från mig
måndag 2 mars 2009
Må-bra-saker
Helgen var händelserik, mycket, men mest på det inre planet.
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag förstår att jag befinner mig i kris, vilket jag gjort i mer än ett par månader nu. När man som jag är mitt i, så är det svårt att hitta distansen och överblicken, det är det som är problemet. Jag tror att jag förstår mig själv och mina reaktioner, men upptäcker hela tiden att jag överraskas och blir avklädd.
Så därför går det upp och ner hela tiden. Det är som att vara magsjuk och tro att: "nu är faran över, nu är det stabilt", men plötsligt börjar man kräkas igen.
Så, jag har gjort en djupdykning, och förhoppningsvis är jag på väg ett par trappor upp nu, för kris ger utveckling, och det bara måste jag tro på. Det är bara att bryta ihop och komma igen, som någon klok sagt. För mig finns faktiskt inte något alternativ, för vad skulle det vara? Bryta ihop och ge upp? Det finns inte.
Men jag är lite skör just nu. Det är bara att inse. Tål inte stress, motgångar, press och elakheter.
Hur ska jag tåla allt bättre då? Vilka må-bra-saker måste jag få mig till livs?
1. Kärlek. -Löser inte allt, men hjälper mycket...
2. Sömn. -Har inte kunnat sova så bra ett tag, men nu ska det bli bättre.
3. Fysisk aktivitet. -Gav mig ut på en rejäl löprunda i lördags, halkade omkring, men var såå sköönt. Bara måste trotsa väderleken framöver.
4. Vara ute i naturen. -Åkte ut till sommarstugan och vi gick över sjön på isen, gjorde upp en brasa och grillade korv. Gissade djurspår, njöt i solen. Barnen var lyriska och jag med, det är så underbart att vara ute.
5. Vara mer off line... -Då menar jag bli mindre uppdaterad på ALLT, prata mindre i telefon, vara mindre nätuppkopplad, inloggad, informerad... ja, jag klarar inte att sortera i allt just nu, tar till mig allt och så blir det för mycket.
Egentligen skulle jag kunna lägga till många fler punkter på en sådan här lista, så klart, men jag ska foka på dessa nu. Fast, en livscoach att prata av mig lite med också, samt en hushållsassistent och chaufför som skjutsar till aktiviteter, skulle jag inte tacka nej till direkt...
(medicin till min onda hals tack oxå!)
Förtröstansfull kram
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag förstår att jag befinner mig i kris, vilket jag gjort i mer än ett par månader nu. När man som jag är mitt i, så är det svårt att hitta distansen och överblicken, det är det som är problemet. Jag tror att jag förstår mig själv och mina reaktioner, men upptäcker hela tiden att jag överraskas och blir avklädd.
Så därför går det upp och ner hela tiden. Det är som att vara magsjuk och tro att: "nu är faran över, nu är det stabilt", men plötsligt börjar man kräkas igen.
Så, jag har gjort en djupdykning, och förhoppningsvis är jag på väg ett par trappor upp nu, för kris ger utveckling, och det bara måste jag tro på. Det är bara att bryta ihop och komma igen, som någon klok sagt. För mig finns faktiskt inte något alternativ, för vad skulle det vara? Bryta ihop och ge upp? Det finns inte.
Men jag är lite skör just nu. Det är bara att inse. Tål inte stress, motgångar, press och elakheter.
Hur ska jag tåla allt bättre då? Vilka må-bra-saker måste jag få mig till livs?
1. Kärlek. -Löser inte allt, men hjälper mycket...
2. Sömn. -Har inte kunnat sova så bra ett tag, men nu ska det bli bättre.
3. Fysisk aktivitet. -Gav mig ut på en rejäl löprunda i lördags, halkade omkring, men var såå sköönt. Bara måste trotsa väderleken framöver.
4. Vara ute i naturen. -Åkte ut till sommarstugan och vi gick över sjön på isen, gjorde upp en brasa och grillade korv. Gissade djurspår, njöt i solen. Barnen var lyriska och jag med, det är så underbart att vara ute.
5. Vara mer off line... -Då menar jag bli mindre uppdaterad på ALLT, prata mindre i telefon, vara mindre nätuppkopplad, inloggad, informerad... ja, jag klarar inte att sortera i allt just nu, tar till mig allt och så blir det för mycket.
Egentligen skulle jag kunna lägga till många fler punkter på en sådan här lista, så klart, men jag ska foka på dessa nu. Fast, en livscoach att prata av mig lite med också, samt en hushållsassistent och chaufför som skjutsar till aktiviteter, skulle jag inte tacka nej till direkt...
(medicin till min onda hals tack oxå!)
Förtröstansfull kram
torsdag 26 februari 2009
Negativt tänkande
Jag har nu funderat lite över varför man fastnar i negativt tänkande, fast man vet så j..a väl att det bara är destruktivt och leder till nowhere.
När man inte är tonåring, ungdom, eller yngre ångestfull vuxen, så får man tyvärr ingen förståelse eller sympatier under de där negativa perioderna man har längre. Folk förväntar sig att man ska ha lärt sig att vara rationell och inse att det är ett meningslöst beteende. Man ska helt enkelt inte störa andra med sina bekymmer. En negativ människa förstör för sin omgivning och försöker lägga över sina bekymmer på andra.
De flesta säger ändå inte ärligt rakt ut vad de tänker; dvs: "ryck upp dig människa", eller fy fn vilket trist depro du är" eller liknande, utan de säger nog mer hurtiga saker som: "tänk positivt!" eller "efter regn kommer sol", eller... ja, sanna klyschor helt enkelt.
Tillbaka till min fråga: varför håller man på och är så här negativ ändå ibland? Fast man är så vuxen, mogen och insiktsfull?
Ja... man är väl bara människa trots allt... (ännu en klyscha). Man känner frustration och maktlöshet, man vet inte hur man ska kunna förändra sin situation, man tror inte att det går.
Man vill ha hjälp. Kanske konkret, men kanske vill man mest att någon sätter sig ner och verkligen undrar över hur man känner, att någon lyssnar med ett öppet och förstående sinne.
Tyvärr kan det nog vara så att det inte hjälper med att vem som helst gör detta (det är inte som på film där någon som ödet fört i ens väg når fram och löser upp ens problem...), utan det är en SPECIELL person (eller personer) i ens liv som måste göra detta.
Vanligtvis brukar man dock hinna tröttna på sig själv efter en period, kanske t o m innan man fått sig tilldelad en sann klyscha och förhoppningsvis innan någon hunnit bli alltför ärlig.
Fast, man kanske kan få vara lite negativ då och då, det kanske bara är så enkelt att man BEHÖVER få vara det ibland...
(Om ni undrar varför jag skriver "man" hela tiden, så är det för att detta kanske inte bara handlar om MIG...).
Kram från The Positive Thinker
När man inte är tonåring, ungdom, eller yngre ångestfull vuxen, så får man tyvärr ingen förståelse eller sympatier under de där negativa perioderna man har längre. Folk förväntar sig att man ska ha lärt sig att vara rationell och inse att det är ett meningslöst beteende. Man ska helt enkelt inte störa andra med sina bekymmer. En negativ människa förstör för sin omgivning och försöker lägga över sina bekymmer på andra.
De flesta säger ändå inte ärligt rakt ut vad de tänker; dvs: "ryck upp dig människa", eller fy fn vilket trist depro du är" eller liknande, utan de säger nog mer hurtiga saker som: "tänk positivt!" eller "efter regn kommer sol", eller... ja, sanna klyschor helt enkelt.
Tillbaka till min fråga: varför håller man på och är så här negativ ändå ibland? Fast man är så vuxen, mogen och insiktsfull?
Ja... man är väl bara människa trots allt... (ännu en klyscha). Man känner frustration och maktlöshet, man vet inte hur man ska kunna förändra sin situation, man tror inte att det går.
Man vill ha hjälp. Kanske konkret, men kanske vill man mest att någon sätter sig ner och verkligen undrar över hur man känner, att någon lyssnar med ett öppet och förstående sinne.
Tyvärr kan det nog vara så att det inte hjälper med att vem som helst gör detta (det är inte som på film där någon som ödet fört i ens väg når fram och löser upp ens problem...), utan det är en SPECIELL person (eller personer) i ens liv som måste göra detta.
Vanligtvis brukar man dock hinna tröttna på sig själv efter en period, kanske t o m innan man fått sig tilldelad en sann klyscha och förhoppningsvis innan någon hunnit bli alltför ärlig.
Fast, man kanske kan få vara lite negativ då och då, det kanske bara är så enkelt att man BEHÖVER få vara det ibland...
(Om ni undrar varför jag skriver "man" hela tiden, så är det för att detta kanske inte bara handlar om MIG...).
Kram från The Positive Thinker
tisdag 24 februari 2009
Krypningar
Det kryper i mig. Jag vet inte vad det beror på, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig på att göra alla de saker som jag måste göra som jag tycker är TRÅKIGA. Jag känner det som om jag bara skulle vilja krypa ur skinnet.
Vad är det med mig egentligen? Så här kan man ju inte ha det. Man måste klara av att göra allt det som man måste göra, fast det inte är så särskilt kul precis. Man har inget val direkt heller.
Kanske smittar tonåringarna mig med sin attityd och sin rastlöshet? Eller är det årstiden som lagt sitt kvävande täcke över mig?
Ja, vilket än skälet till mina rastlösa krypningar är, så vore det bra om jag hittade ett sätt att stilla dem. Hur ska man t ex få tonåringarna att göra det som de måste göra, trots deras tillstånd? Ja, Motivation är väl det som måste hittas... Hur får de det? Morot eller piska? Suck, jag antar att piskor är det vi mest använder, när det kanske borde vara mer morötter.
För, vilken metod fungerar bäst på mig kan man tro? Jag tror att mina krypningar skulle kunna stillas lite av att veta att jag snart får lön för min möda, lite bekräftelse, uppmuntran och belöning.
Så, om jag försöker göra detta lite mer, kanske någon gör samma för mig, gott ska med gott belönas, sägs det.
Krypande kram
måndag 23 februari 2009
Ett litet förslag...
Tanken för dagen landar i att avsky måndagar efter lov. De borde inte få finnas.
Mina argument för det lyder som följer: 1. Man tror inte det är sant när larmet larmar för igångsättning av Familjen så TIDIGT, det är inte hälsosamt. 2. Alla plikter man skjutit framför sig landar som en bila över nacken i samma stund som man äntrar jobbyggnaden, det är inte hälsosamt heller. 3. Helst skulle man vilja sätta sig och mysprata med kollegorna över några oändliga koppar kaffe, vilket man absolut inte hinner (särskilt inte om man inte gjort vad man borde gjort under lovet...), det är trist. 4. Ju mer dagen går inser man hur mycket jobb man har framför sig, det är deprimerande. 5. När man precis fått den lovtyngda kroppen att börja få upp den riktiga effektiviteten, är det dags att gå hem till jobb nr 2, tredjedelsklar, det är frustrerande.
Så mitt förslag är att vi spolar fram de där dagarna till den lite mer trevliga, ska vi säga dag nr fyra, eller så, då brukar man ha lugnat ner sig och intagit sitt vanliga Mahatma Gandhi-lugn (you wish...).
Ultra rapid kram
Mina argument för det lyder som följer: 1. Man tror inte det är sant när larmet larmar för igångsättning av Familjen så TIDIGT, det är inte hälsosamt. 2. Alla plikter man skjutit framför sig landar som en bila över nacken i samma stund som man äntrar jobbyggnaden, det är inte hälsosamt heller. 3. Helst skulle man vilja sätta sig och mysprata med kollegorna över några oändliga koppar kaffe, vilket man absolut inte hinner (särskilt inte om man inte gjort vad man borde gjort under lovet...), det är trist. 4. Ju mer dagen går inser man hur mycket jobb man har framför sig, det är deprimerande. 5. När man precis fått den lovtyngda kroppen att börja få upp den riktiga effektiviteten, är det dags att gå hem till jobb nr 2, tredjedelsklar, det är frustrerande.
Så mitt förslag är att vi spolar fram de där dagarna till den lite mer trevliga, ska vi säga dag nr fyra, eller så, då brukar man ha lugnat ner sig och intagit sitt vanliga Mahatma Gandhi-lugn (you wish...).
Ultra rapid kram
söndag 22 februari 2009
Mörbultad...
Här kommer en liten söndagsrapport från en mörbultad och trött kvinna med fruktansvärt stel nacke.
Varav detta? Ja, kanske från den oerhört trevliga fredagskvällen med svägerskan på dansgolvet :-D. Så mycket har jag inte dansat och skakat loss på lääänge. Eller från ett antal nätter då jag sovit oroligt och drömt riktigt skumma drömmar... Kanske har min frenetiska städning av hela huset i lördags fm triggat igång några små ovana muskler... Jag städar alltid i ett slags ursinne för att få det gjort. Det skulle även kunna bero på den dubbla rollen av hockespelare och konståkerska i torsdags, men det är nog mest de ömmande knäna, höftbenen och midjan som har sin grund där (att spela hockey med taggskridskor samt felsvängd klubba; är inte så bra...man snubblar lätt...).
Tröttheten idag vet jag i alla fall att den kommer sig av att jag gick upp kl sju och åkte till den fryskalla träningshallen i Stångebro och stod i två timmar och stirrade på sonen. Det har tagit hela dagen att tina upp faktiskt. När våra vänner kom för att hämta sin katt kände jag mig så trött att jag är rädd för att jag inte var så social som jag brukar...
Lördagen bestod annars av något som inte var så fysiskt jobbigt, för mig i alla fall, men däremot lite psykiskt påfrestande. Jag och ett par av mina bröder åkte helt resolut till mamma på avdelningen och tog med henne hem till sig själv på en utflykt. Med rullstol, rollator och hela konkarongen. Banbrytande! Det var så skönt att GÖRA något. Självklart var det mycket att tänka på med allt, men det gick ju!
Dags att känna sig redo för JOBBET. Hmmm...
KRAM
torsdag 19 februari 2009
Sticking to the PLAN
Här kommer nu en lite trevligare rapport från en sportlovsidkande kvinna! Jag har lyckats fullfölja min PLAN lite bättre senaste dagarna. Skönt. För kropp och själ.
Nu har vi uppfyllt "ute-målet" genom att åka skridskor (både ute och inne i hall), åka pulka, vara i vallaområdet, och i skogen. Det är alltid lite pyssel innan man kommer ut, men sedan är det såå skööönt att vara ute. Lite mer snö hade dock varit önskvärt. Vi ska ut i morgon igen på någon liten utflykt, både skridskor och pulka är önskat (liksom simhallen, vilket sonens sår i bakhuvudet naturligt har sållat bort, tyvärr).
"Kulturmålet" uppfyllde vi idag genom att vara på Fenomenmagasinet (och en sväng in på Chokladboden såklart...). Tiden flög iväg när vi sprang omkring och upptäckte, undersökte och fick förklaringar. Jag blir alltid lika förvånad över hur kul det faktiskt är att vara där. Det är trevligt att inse att man fortfarande är nyfiken och vill testa allt själv, precis som barnen =). Jag var t ex barnsligt stolt över att jag slog rekord på ett minnestest.
Så, "umgås med barnenmålet", och att "låta dem vara med kompisar" har uppnåtts med råge, men det är väl ändå det som är det absolut viktigaste och bästa med förmånen att ha lov tillsammans med sina barn.
Ja, hur blev det nu med att själv träffa vänner och bara göra något för MIG? Mja, det återstår... Liksom att rätta färdigt alla prov och rapporter... Men nu är det ju snart helg och då kanske man kan få lite möjlighet...
Rödkindad kram
Nu har vi uppfyllt "ute-målet" genom att åka skridskor (både ute och inne i hall), åka pulka, vara i vallaområdet, och i skogen. Det är alltid lite pyssel innan man kommer ut, men sedan är det såå skööönt att vara ute. Lite mer snö hade dock varit önskvärt. Vi ska ut i morgon igen på någon liten utflykt, både skridskor och pulka är önskat (liksom simhallen, vilket sonens sår i bakhuvudet naturligt har sållat bort, tyvärr).
"Kulturmålet" uppfyllde vi idag genom att vara på Fenomenmagasinet (och en sväng in på Chokladboden såklart...). Tiden flög iväg när vi sprang omkring och upptäckte, undersökte och fick förklaringar. Jag blir alltid lika förvånad över hur kul det faktiskt är att vara där. Det är trevligt att inse att man fortfarande är nyfiken och vill testa allt själv, precis som barnen =). Jag var t ex barnsligt stolt över att jag slog rekord på ett minnestest.
Så, "umgås med barnenmålet", och att "låta dem vara med kompisar" har uppnåtts med råge, men det är väl ändå det som är det absolut viktigaste och bästa med förmånen att ha lov tillsammans med sina barn.
Ja, hur blev det nu med att själv träffa vänner och bara göra något för MIG? Mja, det återstår... Liksom att rätta färdigt alla prov och rapporter... Men nu är det ju snart helg och då kanske man kan få lite möjlighet...
Rödkindad kram
onsdag 18 februari 2009
Ska man ha det så här?
Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...
Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.
Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?
Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.
Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.
Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.
Ska man ha det så här?
Trött kram
Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.
Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?
Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.
Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.
Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.
Ska man ha det så här?
Trött kram
tisdag 17 februari 2009
Sportigt sportlov...
Jaha, så har nu sportlovet pågått i ett par dagar. Detta var min PLAN inför lovet:
1. Vara SPORTIG, alltså ute och aktivera mig och barnen, varje dag (med aktiviteter som: skridskor, pulka, skogspromenader, uteutflykter etc).
2. Umgås med barnen.
3. Låta barnen umgås med kompisar.
4. Göra något kulturellt med barnen, t ex teater, Flygvapenmuseumet, Länsmuseumet, Fenomenmagasinet, biblioteket etc)
5. Rätta klart Nationella proven i svenska och två prov i engelska, bedöma och kommentera 17 elevrapporter.
6. Umgås med några vänner.
7. Besöka mamma och även pappa.
8. Ha lite sovmorgon, slappa lite.
Hur har det gått med min PLAN då, ännu så länge? Mja... Punkt 4, 5 och 6 är tyvärr helt ignorerade. Punkt 1, att vara sportig och ute, har inte blivit så mycket av ännu heller.
Så, vad har vi GJORT då? Ja, dagarna går snabbt, när man inte stressar, utan mest bara ÄR. Tillsammans med barnen.
Denna dag upptogs mycket av mina föräldrar. Möte med överläkaren och teamet på hennes avdelning och planering för den närmsta framtiden, med eventuell flytt på agendan. Tider som flyttades fram och tillbaka åt upp mycket av min tid.
Nu, är min fortsatta PLAN att verkligen försöka hålla mig till min PLAN. Annars tror jag nog ändå att jag kommer att känna mig väldigt besviken efter lovet. Får se hur det går...
Vintrig KRAM!
måndag 16 februari 2009
Olycksaliga...
Och så var olyckan framme igen då. Det räcker med att man slappnar av en minut naturligtvis. Man ska ständigt påminnas om sin egen, familjens och de nära och käras sårbarhet, det är LAG.
Det som hände, hände igår. Dottern och sonen var ute i trädgården och lekte själva. Plötsligt sticker de in huvudena och säger att de ska åka lite snowracer borta på kullen, ett par hundra meter bort på lekplatsen. Ja, det har de ju gjort förr, så visst. Tänker en söndagsslö mamma och ligger kvar i soffan och läser tidningen (till mitt försvar vill jag bara säga att vi var uppe till hockey- och konståkningträningarna kl 08.00 resp 08.55).
Efter en stund vaknar vi bryskt upp till verklighetens grymhet, när dottern slänger upp dörren och skriker i panik: "kom fort, han blöder jättemycket!". Och det gjorde han verkligen. Hela mössan var genomdränkt av blod, det rann ner i ansiktet och på overallen. Det såg fruktansvärt ut när vi försiktigt tog av mössan och inspekterade hur stor skadan var.
Vi som alltid är så noggranna med hjälm, det är verkligen ödets ironi och en liten hånfull blinkning till oss.
Det värsta är att jag vanligtvis är en sådan där mamma som alltid hönsar och hellre säger ett förmanande ord för ofta än för sällan. Men det jag har upptäckt är att det ändå inte hjälper och troligtvis aldrig kommer att göra det heller. Jag borde vetat, för min far brukade nämligen säga till mig: (varje gång jag skulle gå ut, jag lovar)"akta så du inte halkar nu". Inte hjälpte det, ibland halkade jag i alla fall.
Nåväl, ett djupt hack i bakhuvudet och några skrapsår runt det, blev kontentan denna gång. Ännu ett ärr till hans samlingar, han har några stycken... Det är nog tyvärr så att han brås lite på sina föräldrar... Olycksaliga unge!
Hönsig kram från mig
onsdag 11 februari 2009
Gott om plats...
Just nu håller politikerna på och utreder vad man ska göra åt problemet med vår "halvfulla" skola. Vi har alltså en nedåtgående trend vad gäller elevantal på skolan, och det kommer bara att bli "värre och värre" inom en åttaårsperiod.
Tydligen har man kommit fram till ett par tre alernativ, som nu helt seriöst diskuteras och förs möten omkring.
Oj, oj, oj, och vi som trodde att de skämtade... Se där vad farligt det är att tro polikerna om en smula förstånd... Man får aldrig överskatta dem, aldrig slå sig till ro och tro på det Sunda Förnuftet. Det är tråkigt men ack så sant.
Vad är det jag vänder mig så starkt mot då egentligen? Förstår jag inte att det ALLVARLIGT att lokalerna inte är fullt utnyttjade? Jo, jag förstår att det handlar om PENGAR. Men, jag förstår ändå inte logiken i det hela. För det första är inte våra lokaler "halvfulla", vi har lokaler byggda för tjugo-grupper, inte för trettio-grupper, har ni glömt det? Vi har det alldeles för fullt och trångt i lokalerna som det är. Kom och titta får ni se...För det andra har vi ett elevunderlag som skulle behöva mycket mer resurser till sig än vad vi får idag, passa på att satsa på våra elevers framtid och måluppfyllelse nu, så blir det BILLIGARE sedan med dem. För det tredje är inte vår skola byggd för mellanstadiebarn, vilka ni vill ha in (ett förslag säger t o m lågstadie- och förskolebarn, men det vägrar jag bara att tro på...), och då kommer det att kosta mycket PENGAR att bygga om och anpassa lokalerna t ex.
Ja, ja, suck. Mest av allt är jag bara ledsen för barnens skull, om det verkligen skulle bli så att så unga barn ska behöva komma in i våra trånga lokaler bland hormonstinna tonåringar. Det är inte en bra miljö för dem och vi kan inte garantera en bra, trygg och utvecklande arbetsmiljö för dem då, inte så som det ser ut nu på skolan.
Har jag några förslag då? Ja, vi kan ta mot sexor, så långt kan jag sträcka mig. Vi tar även mot många barn som lär sig svenska språket, de borde räknas på annat sätt vad gäller resursfördelning. För övrigt är inte åtta år en så förskräckligt lång tid, snart fylls lokalerna igen, låt oss få använda tiden till att få utveckla skolan och lärarna. Det kommer att SPARA PENGAR till slut.
Frustrerad kram
tisdag 10 februari 2009
Serviceminded
Först måste jag bara säga att skidresan till Romme i fredags med eleverna gick såå braa! Alla skötte sig perfekt; ingen bröt benet, betedde sig illa eller missade bussen hem :-). Det var bara mys.
Det är så kul att se de elever som aldrig någonsin åkt förut, men som framåt dagen svischar nerför backarna, med mer eller mindre skräckblandad förtjusning. Det är så coolt att se när de utmanar sig själva och får så snabb utveckling. Tänk om det blev lika tydligt för dem vad Mod och Motivation kan leda till även i skolarbetet...
En sådan dag i backen känner man på ett väldigt tydligt sätt att man gillar att vara serviceminded. I helgen fick jag ytterligare ett tillfälle att känna på den känslan på ett konkret sätt. Som varande konståkningsmamma hade jag nämligen tilldelats uppgiften att vara personal på Disney on ice på söndagen. Jag stod i entrén och rev besökarnas biljetter och visade (enligt noggranna instruktioner) alla tillrätta i Cloetta Center. Uppgiften var att vara välkomnande, trevlig och hjälpsam, samtidigt som man skulle kontrollera så att allt stämde.
Så underbart skööönt med sådana avgränsade, konkreta uppgifter! Och bara trevliga, tacksamma människor. Då är det lätt att vara serviceminded.
Tanken går ohjälpligt till mitt vanliga kall. Jag har ju verkligen valt ett jobb där jag måste vara serviceminded, men med oavgränsade uppgifter och lite svårare kunder att tillfredställa...
Hm..... Men jag återkallar dagen i backen till mitt minne, och så lever jag en liten stund på det!
Puss o kram!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är så kul att se de elever som aldrig någonsin åkt förut, men som framåt dagen svischar nerför backarna, med mer eller mindre skräckblandad förtjusning. Det är så coolt att se när de utmanar sig själva och får så snabb utveckling. Tänk om det blev lika tydligt för dem vad Mod och Motivation kan leda till även i skolarbetet...
En sådan dag i backen känner man på ett väldigt tydligt sätt att man gillar att vara serviceminded. I helgen fick jag ytterligare ett tillfälle att känna på den känslan på ett konkret sätt. Som varande konståkningsmamma hade jag nämligen tilldelats uppgiften att vara personal på Disney on ice på söndagen. Jag stod i entrén och rev besökarnas biljetter och visade (enligt noggranna instruktioner) alla tillrätta i Cloetta Center. Uppgiften var att vara välkomnande, trevlig och hjälpsam, samtidigt som man skulle kontrollera så att allt stämde.
Så underbart skööönt med sådana avgränsade, konkreta uppgifter! Och bara trevliga, tacksamma människor. Då är det lätt att vara serviceminded.
Tanken går ohjälpligt till mitt vanliga kall. Jag har ju verkligen valt ett jobb där jag måste vara serviceminded, men med oavgränsade uppgifter och lite svårare kunder att tillfredställa...
Hm..... Men jag återkallar dagen i backen till mitt minne, och så lever jag en liten stund på det!
Puss o kram!!!!!!!!!!!!!!!!!!
torsdag 5 februari 2009
Prinsar och prinsessor
Trots att dottern inte var fullt frisk ännu, försökte hon peppa upp sig när det var dags för årets version av Disney on ice ikväll. Med en tablett i kroppen klarade hon det något så när.
Årets tema var "prinsar och prinsessor", vilket sonen haft blandade känslor inför. Häromdagen när dottern var som sjukast, funderade vi på om vi skulle få med någon kompis till honom istället. Innan han hann fråga bland kompisarna hade dock någon tagit bort hans lust att fråga, genom att högljutt deklarera något i stil med att årets Disney on ice var minsann inget att gå på, det var ju bara massa kärlek och prinsar och prinsessor, inget för killar att se. "Men tycker DU att det är så?" frågade jag honom, och han svarade tvärsäkert att nej, han tyckte bara det skulle bli jättekul och det spelade väl ingen roll om det handlade om det.
Ja, det är inte första gången (och helt klart inte sista...), som man ställs inför problemet med de inskränkta könsrollerna som vingklipper ens barn i sina liv. Många gånger har sonen undrat över varför han som kille inte förväntas göra vissa saker, bara för att han är kille. Som tur är har han stått på sig varje gång, och vi med, men det har också för mig varje gång blottlagt hur fasta och rigida våra föreställningar är. Jag inser att det är mycket svårare än jag trodde att hålla fast vid att varje barn ska få ha på sig eller bete sig eller göra precis vad som faller varje barn in ,utan att KÖNET ska vara styrande i valen. Det har visat sig vara i princip omöjligt. Så sorgligt.
Hur var årets Disney on ice då? Jo... det var verkligen mycket kärlek och prinsar och prinsessor. Showen var lysande, färgstark, prålig, maffig, imponerande, ja där har jag inget att klaga på. Men, KÄRLEKEN, ack kärleken blev illa misshandlad. Visserligen är det sagor, och vi vet alla hur ytligt det lätt kan bli när prinsen med en kyss får sin på honom väntandes prinsessa. Men jag förväntar mig verkligen att man, när man visar en show för barn, försöker gå bortom den ytan och gå till själva kärlekens kärna. Det gjordes inte.
Dottern, som tränar konståkning några gånger i veckan, var dock mycket nöjd med showen. När jag frågade henne vad hon tyckte svarade hon med ett äkta imponerat tonfall att "de åkte sååå braaa!", och det var det som var det viktiga, så klart!
Isig kram från mig
onsdag 4 februari 2009
Pest eller kolera?
I eftermiddags besökte jag mamma för första gången på den nya avdelningen som hon flyttat till.
Det jag återkommer till varje gång jag besöker mor är tanken om vad som egentligen är svårast att acceptera för sjukdomstillstånd. Den gamla klassikern "välj mellan pest eller kolera". Vilket väljer man, när man har två dåliga val? Eftersom mor haft en palett av tillstånd att välja på en tid nu, så har jag alltså funderat på det hela en smula.
Har jag kommit fram till något smart då? Jo, det har jag...
Nämligen att det inte är så enkelt att välja, tyvärr, sorry, men det är som det sägs; det beror hela tiden på... å ena sidan å andra sidan osv osv forever and ever. Tänk att det alltid ska vara så.
Kanske handlar det om vems perspektiv man ska se det ifrån. Från Mitt perspektiv, som anhörig, vill jag helst ha ett tillstånd där jag känner igen min mamma, hon ska vara sig så lik sitt vanliga mentala jag som det bara går. Alltså måste hjärnan fungera. Men från Mammas perspektiv kanske det värsta tillståndet är att vara medveten om sin egen fysiska otillräcklighet, att känna sig beroende och sårbar. Att inte kunna VARA sitt vanliga jag.
Det får mig naturligtvis att fundera än mer på detta med smärtlindring. Det är inte lätt i praktiken.
Hur man än tänker så är det ju Framtiden som avgör. Finns det bara möjlighet, finns det Hopp kvar om ett återgående till sitt Liv, så tror jag att Mitt perspektiv är det som ändå gäller... Det sista man vill bli av med är ju sitt egna jag, sin personlighet. Den sitter i hjärnan, tro mig.
Så var rädd om era hjärnor, använd hjälm.
(Det var från Mitt perspektiv ett mycket bra besök hos mamma idag Y!)
Hjälmskyddad KRAM
Det jag återkommer till varje gång jag besöker mor är tanken om vad som egentligen är svårast att acceptera för sjukdomstillstånd. Den gamla klassikern "välj mellan pest eller kolera". Vilket väljer man, när man har två dåliga val? Eftersom mor haft en palett av tillstånd att välja på en tid nu, så har jag alltså funderat på det hela en smula.
Har jag kommit fram till något smart då? Jo, det har jag...
Nämligen att det inte är så enkelt att välja, tyvärr, sorry, men det är som det sägs; det beror hela tiden på... å ena sidan å andra sidan osv osv forever and ever. Tänk att det alltid ska vara så.
Kanske handlar det om vems perspektiv man ska se det ifrån. Från Mitt perspektiv, som anhörig, vill jag helst ha ett tillstånd där jag känner igen min mamma, hon ska vara sig så lik sitt vanliga mentala jag som det bara går. Alltså måste hjärnan fungera. Men från Mammas perspektiv kanske det värsta tillståndet är att vara medveten om sin egen fysiska otillräcklighet, att känna sig beroende och sårbar. Att inte kunna VARA sitt vanliga jag.
Det får mig naturligtvis att fundera än mer på detta med smärtlindring. Det är inte lätt i praktiken.
Hur man än tänker så är det ju Framtiden som avgör. Finns det bara möjlighet, finns det Hopp kvar om ett återgående till sitt Liv, så tror jag att Mitt perspektiv är det som ändå gäller... Det sista man vill bli av med är ju sitt egna jag, sin personlighet. Den sitter i hjärnan, tro mig.
Så var rädd om era hjärnor, använd hjälm.
(Det var från Mitt perspektiv ett mycket bra besök hos mamma idag Y!)
Hjälmskyddad KRAM
tisdag 3 februari 2009
Önskelista
Ska man våga sig på en liten vill-just-nu-lista? Ok, fem-i-topp får det bli:
1. Att mamma ska bli bättre.
2. Att familjen ska bli frisk och hasa sig ur sin trista influensadepression.
3. En till toalett.
4. Ett nyrenoverat kök.
5. Gå på kul fest.
Lite halvytligt så där, jag vet... Men har man spenderat hela 2009 på sjukhuset och i hemmet med sjuka familjemedlemmar och sig själv, med livet på sparlåga, så tenderar man att längta efter rätt ytliga saker till slut...
Det här med toaletten börjar mer och mer kännas akut faktiskt, vi har nämligen bara en. När vi flyttade hit för några år sedan så började vi med att renovera husets enda lilla minibadrum totalt. Tanken var att fixa en till toalett (eller kanske t o m ett lite lyxigare badrum) med tiden. Det har inte blivit av, som så mycket...
Att vara fyra i familjen och inneha en toalett, har tvingat oss till att följa vissa rutiner för att det ska fungera, exempelvis på morgonen. Vi går i en viss turordning, har en viss tid på oss och måste följa vissa regler. En regel är t ex att man inte får stanna på badrummet och spegla sig/sminka sig/fixa håret, när de andra måste in. Det värsta är de tillfällen när någon måste rubba schemat genom att t ex vilja göra nr2 precis i ett pressat läge.
Ja, man känner sig lite som "löjliga familjen", när alla fyra står inklämda på lilla toan och försöker få tag på sina tandborstar samtidigt. Tyvärr ökar det ju även risken för tjat och dåligt humör mellan oss också.
Så, kanske är det nu dags att försöka ta tag i detta snart. Någon som vet någon bra och pålitlig (och snabbjobbande...) firma som fixar sådant här?
(Å andra sidan är det lärorikt att tvingas samsas och respektera varandra på liten yta...och det är skönt att bara behöva städa ett badrum...)
Mårbrasnartkram!!!
måndag 2 februari 2009
Adjö...
Först hälsostatus, igen: Hela familjen är sjuk. Undrar om det skett tidigare, tror inte det. Influensan har slagit hårt mot oss, har pågått sedan ett par veckor nu, men verkar ha en kulmen just nu, när även dottern insjuknade i natt. Skiten håller på länge också, det är inget som går över på ett par dagar precis. Det konstiga är att den verkar drabba varje individ på olika sätt. Den söker liksom upp varje persons svaga punkter, och där sätter den in stöten. Själv har jag ont i huvudet, bihålorna och i halsen, sonen hostar, snorar och har öroninflammation, dottern kräks, mannen ska jag inte säga något om, för det vill han inte.
Igår skedde dock något som jag kände mig för sjuk för att orka reflektera kring då. Jag gjorde mig slutligen av med alla babysaker jag sparat på. Nu åkte allt till Stockholm tillsammans med mannens kusin, som väntar barn i mars. Så nu är det slutgiltigt, ingen mer liten bebis blir det. Snyft. Fy, vad jag kände mig gammal och förbrukad när jag vinkade adjö. Det är det som är det värsta, just känslan av att allt är förbi, över.
Jag vet inte varför man känner så, det måste vara något hormonellt, irrationellt som inte går att kontrollera med tankekraft. Viljan att återigen reproducera sig, trots att jag faktiskt är nöjd med att ha två barn. Ja, ja, känslan går väl över igen, bara jag håller mig borta från bebisar, gravida och nyblivna mammor...
Jag tror att just den perioden i livet när man är gravid och får barn, den är så hoppfull, längtande och full av planer och drömmar inför framtiden. Den är som tonårstiden, fast utan finnar, komplex och olycklig kärlek... Det är en tid av djupt fokus på det som är viktigt i livet. Jag tror det är det man även längtar tillbaka till...
Sjuk, smittande kram från mig
fredag 30 januari 2009
Kris
En hel vecka sedan jag skrev. Veckan har verkligen inte varit en av de bättre i mitt liv. Så som jag mått denna vecka måste vara ett tecken på att jag befinner mig i KRIS.
Jag kommer ihåg kursen Kris och utveckling, inom pedagogiken, som jag läste i tidernas begynnelse, första terminen på lärarlinjen i Stockholm. Det var en sådan där kurs som gav den unga Josephine en riktig aha-upplevelse. Just den där insikten om att man måste gå igenom en kris för att verkligen kunna utvecklas som människa, att det faktiskt finns en mening med att må dåligt. Det är bara det att man tyvärr inte har någon riktig insikt i sin krissituation förrän den börjar bli hanterad och man kan se tillbaka.
Det är därför man behöver hjälp och stöd i någon form, för att kunna ta sig igenom krisen och kunna komma ut på andra sidan som en starkare, utvecklad människa.
Ända sedan jag läste den där kursen har jag vid varje kristillfälle försökt intala mig själv att: "jag välkomnar dig kris, du kommer att göra mig till en ännu mer komplex och utvecklad människa, tack!", men på sistone har det varit svårare än någonsin att göra det. Jag som alltid brukar säga att jag inte ångrar någonting, att alla mina erferenheter ju gör mig till mig, att både de bra och de dåliga måste få vara med.
Varför börjar jag tvivla nu då? Jag antar att det beror på att jag ännu inte kommit ut på andra sidan, jag är mitt i stormens öga fortfarande, trots min verbala förmåga att hantera kriser, så har inte kroppen och psyket hängt med i samma takt.
Men jag är också orolig för att jag nått den gränsen där jag inte vill utvecklas mer. Jag känner "weltschmerz", vill inte lära mig mer om sorg, sjukdom, oro och elände.
Jag vill bara bli en sorglös, glad skit igen. En sådan som sjunger med högt i bilen och kastar huvudet bakåt och skrikskrattar. Tack.
Kram till alla hjälpsamma stöttare
Jag kommer ihåg kursen Kris och utveckling, inom pedagogiken, som jag läste i tidernas begynnelse, första terminen på lärarlinjen i Stockholm. Det var en sådan där kurs som gav den unga Josephine en riktig aha-upplevelse. Just den där insikten om att man måste gå igenom en kris för att verkligen kunna utvecklas som människa, att det faktiskt finns en mening med att må dåligt. Det är bara det att man tyvärr inte har någon riktig insikt i sin krissituation förrän den börjar bli hanterad och man kan se tillbaka.
Det är därför man behöver hjälp och stöd i någon form, för att kunna ta sig igenom krisen och kunna komma ut på andra sidan som en starkare, utvecklad människa.
Ända sedan jag läste den där kursen har jag vid varje kristillfälle försökt intala mig själv att: "jag välkomnar dig kris, du kommer att göra mig till en ännu mer komplex och utvecklad människa, tack!", men på sistone har det varit svårare än någonsin att göra det. Jag som alltid brukar säga att jag inte ångrar någonting, att alla mina erferenheter ju gör mig till mig, att både de bra och de dåliga måste få vara med.
Varför börjar jag tvivla nu då? Jag antar att det beror på att jag ännu inte kommit ut på andra sidan, jag är mitt i stormens öga fortfarande, trots min verbala förmåga att hantera kriser, så har inte kroppen och psyket hängt med i samma takt.
Men jag är också orolig för att jag nått den gränsen där jag inte vill utvecklas mer. Jag känner "weltschmerz", vill inte lära mig mer om sorg, sjukdom, oro och elände.
Jag vill bara bli en sorglös, glad skit igen. En sådan som sjunger med högt i bilen och kastar huvudet bakåt och skrikskrattar. Tack.
Kram till alla hjälpsamma stöttare
fredag 23 januari 2009
Nattvak
Ni vet att man brukar säga att djuren alltid känner på sig när det ska ske något omvälvande, och då beter sig oroligt eller söker skydd.
Igår kväll var det inte katten som kände på sig något utan jag. Jag ville inte gå och lägga mig utan tittade på en film till sent, ovanligt för mig. Kunde inte sova och låg och vred mig. Tankarna malde. Klockan går. Då vaknar sonen och är ledsen. Försöker efter detta sova i soffan och läsa mig trött en stund. Klockan går. Då ringer telefonen. Det är mamma från sjukhuset. Jag får ringa till avdelningen och be sköterskan ta hand om mamma. Försöker lägga mig i soffan igen men nu är det OMÖJLIGT att sova. Gråter en skvätt för allt är så klart och hemskt på natten.
Nu är det fredag och helgen väntar med fullt schema på att få ta mig i sin famn. Välkommen!
Helgkram från mig!
Igår kväll var det inte katten som kände på sig något utan jag. Jag ville inte gå och lägga mig utan tittade på en film till sent, ovanligt för mig. Kunde inte sova och låg och vred mig. Tankarna malde. Klockan går. Då vaknar sonen och är ledsen. Försöker efter detta sova i soffan och läsa mig trött en stund. Klockan går. Då ringer telefonen. Det är mamma från sjukhuset. Jag får ringa till avdelningen och be sköterskan ta hand om mamma. Försöker lägga mig i soffan igen men nu är det OMÖJLIGT att sova. Gråter en skvätt för allt är så klart och hemskt på natten.
Nu är det fredag och helgen väntar med fullt schema på att få ta mig i sin famn. Välkommen!
Helgkram från mig!
torsdag 22 januari 2009
Aftonbladet eller Expressen?
Först hälsostatus: Mår bättre, fortfarande lite skakigt, men det går åt rätt håll, i alla fall med magen. Thank God.
I dag har barnen haft studiedag och således varit hemma med mig. Eftersom jag är en ansvarsfull person har vi då inte kunnat ha några kompisar till barnen här i dag, utan varit hänvisade till varandra. Det har gått bra! Jag är glad varje stund barnen inte börjar klaga på magsmärtor eller får rännskita (vad lite som behövs för att göra en glad nuförtiden). Just nu är de iväg på skridsko- och konståkningsträning.
För att göra något nyttigt i dag tog jag äntligen tag i telefoni-, data och TV-skiten (ursäkta språket igen). Det är en enda härva av abonnemang hit och dit. Det är alla dessa val man måste ta ställning till hela tiden, och jämt mitt i middagstillagandet när de ringer. Och därtill att jag är så paranoid och tror att de naturligtvis vill lura mig, vilket de oftast också vill.
Telia ringde häromdagen och gav ett erbjudande som jag nu på allvar satte igång att studera. Jag gick noggrant tillväga och räknade först ut vad vi betalar till allt just nu och slog ut det på en månadskostnad. Sedan jämförde jag med deras erbjudande och vad det skulle göra i månaden. Låter enkelt eller? Det var det inte för det var en kolossal massa val som man måste göra och då går det inte att jämföra så lätt, för VAD VILL VI EGENTLIGEN HA? Frågan är vad vi har för behov, vi är rätt asketiska när det gäller teknik hos oss (underdrift säger någon då...).
Lade vid middagen fram de olika alternativen för mannen, som efter en stunds övervägande sätter punkt med orden: "paketlösningar är aldrig bra, det är bättre att sätta ihop det efter sitt eget behov".
"Då har jag lagt ner allt det här slitet på att räkna ut det här i onödan nu alltså!" utbrister jag harmset. "Nej du har varit en god konsument och tagit reda på fakta innan du beslutar dig, nu vet vi att det vi redan har är bra för oss, vi väntar till i höst med att ändra", säger mannen. Det förblir som det är således. Snopet men säkert rätt.
Sådär lätt för beslut har aldrig jag. Vankelmodigt står jag mellan hötapparna som en åsna och tvekar. Kommer ni ihåg (eller ve och fasa ni kanske aldrig har sett...) scenen med Tage Danielsson och Gösta Ekman, där det ska väljas mellan Aftonbladet och Expressen; sådan är jag.
Kram till alla rättbeslutare out there
onsdag 21 januari 2009
Tvära kast
Livet bjuder verkligen på tvära kast ibland. En gråtrist januaridag när man motvilligt vaknar och bara ser plikter och tristess farmför sig, kan märkligt nog sluta i att man sitter och gapflabbar så man gråter på kvällen. Vilken tur att det kan vara så va?
Det tråkiga är att man oftast bara vill gå i sina vanliga spår, och därmed se till så att man inte får något merarbete, och då reducerar man ju möjligheten till sådana där tvära kast. Då blir en gråtrist dag endast en gråtrist dag utan möjligheter.
Min gårdag var sjukt stressig och ångestladdad till att börja med. Besöka mor, lugna, prata. Samtal med läkare och vårdplanering tillsammans med biståndshandläggare blandat med att se till så eleverna fick tillsyn och kollegorna fick en kollega som gjorde sitt jobb. Gick inte så bra att få ihop. Suck. Varför kan man inte klona sig i dessa lägen? Och inte nog med det. En mage som sa ifrån. Kallsvett, illamående och svaghet. Ve och fasa, maginfluensa eller?
På kvällens schema stod teater med min klass på Stora teatern. Hur skulle detta gå? Jag stapplade hem och somnade med magkramp och feberfrossa i soffan ett par timmar. Stoppade i mig diverse tabletter och gav mig iväg, beredd på att bita ihop.
Och tänk! Där satt jag några timmar och njöt och skrattade så jag grät vid ett tillfälle! Inte trodde jag att de verkligen skulle lyckats göra något sådant med Ett drömspel av vår käre gamle Strindberg mitt i kris. Jag måste vara ärlig och säga att jag hade oroat mig för att teaterbesöket skulle skrämma bort mina ungdomar från teatern i all framtid, inte kul när min tanke är precis tvärtom, jag vill ju att de ska börja älska att gå på teater!
Dramat slutade dock i moll, som sig bör, annars hade det ju varit en våldtäkt... Men min kväll slutade bra mycket bättre än den började!!!
Kram från den pestsmittade...
fredag 16 januari 2009
Manglat
Idag har jag bl a fått denna tanke i huvudet: "Hur fn tänkte den personen som skapade mangelduken?" Och nästa tanke var naturligtvis: "Det måste varit en man..." Intressant va...?
Jag brukar inte mangla eftersom jag bor i villa och inte införskaffat någon mangel. Men jag minns mina dagar tillsammans med mamma i tvättstugan. Jag minns även alla dagar i tvättstugan, när jag jobbade en himla massa år i hemtjänsten som vårdbiträde.
I dag hjälpte jag min far med diverse, bl a tvätt och sedan manglande. Jag äntrade bävande mangeln och undrade om jag kom ihåg hur man gör. Det gjorde jag mycket väl, det gick som galant :). När jag stod där och matade in lakan så kom jag plötsligt i håg varför jag hatar att mangla lakan. Mangelduken är för kort, lakanen således för långa. Varför är det så? Det fattas ju ca 25 cm. Detta leder till att mangelduken smiter ner i valsen i stället för rakt upp när man tar ut lakanet. Högst irriterande och det stör mitt sinne för ordning.
Ja, ja, ett I-landsproblem såklart, som det brukar sägas. Sådana är ändå rätt sköna, tycker jag.
För övrigt sover jag gott i omanglade lakan vanligtvis, man ska inte bli bortskämd här i livet.
OMANGLAD PUSS
Jag brukar inte mangla eftersom jag bor i villa och inte införskaffat någon mangel. Men jag minns mina dagar tillsammans med mamma i tvättstugan. Jag minns även alla dagar i tvättstugan, när jag jobbade en himla massa år i hemtjänsten som vårdbiträde.
I dag hjälpte jag min far med diverse, bl a tvätt och sedan manglande. Jag äntrade bävande mangeln och undrade om jag kom ihåg hur man gör. Det gjorde jag mycket väl, det gick som galant :). När jag stod där och matade in lakan så kom jag plötsligt i håg varför jag hatar att mangla lakan. Mangelduken är för kort, lakanen således för långa. Varför är det så? Det fattas ju ca 25 cm. Detta leder till att mangelduken smiter ner i valsen i stället för rakt upp när man tar ut lakanet. Högst irriterande och det stör mitt sinne för ordning.
Ja, ja, ett I-landsproblem såklart, som det brukar sägas. Sådana är ändå rätt sköna, tycker jag.
För övrigt sover jag gott i omanglade lakan vanligtvis, man ska inte bli bortskämd här i livet.
OMANGLAD PUSS
torsdag 15 januari 2009
Väntan
Ett meddelande från mig. Kort denna gång (ingen trodde på det dock....) Mamma opererades äntligen i natt, eller snarare tidigt i morse. Det är konstigt att man kan gå och vänta och längta efter något så otäckt som en sådan operation, men alternativet var ju helt hopplöst.
Denna VÄNTAN på att något ska göras, har varit som att leva i limbo. Det är så det måste vara i helvetet, en plats där man väntar på något utan att ha makt att påverka händelseförloppet på något vis. Ja, det finns ju fantastisk litteratur som försöker beskriva fenomenet, ta t ex I väntan på Godot... Eller Processen... Hm, det var kanske en underlig koppling... Men jag vet inte hur min hjärna fungerar just nu. Denna VÄNTAN har gjort mig alldeles mosig.
Den som väntar på något gott... är ju ett uttryck som försöker lugna den väntandes sinne, men det kan ju bara fungera om man är säker på att det man väntar på infrias. Väntan som innefattar oron för att det, trots det tappra väntandet, går åt helvete, den är bara TORTYR.
Jag avslutar med att med stor lättnad berätta att det gick bra. Hur bra kommer tiden att få utvisa. Det är bara att vänta och se...
Stor kram
Denna VÄNTAN på att något ska göras, har varit som att leva i limbo. Det är så det måste vara i helvetet, en plats där man väntar på något utan att ha makt att påverka händelseförloppet på något vis. Ja, det finns ju fantastisk litteratur som försöker beskriva fenomenet, ta t ex I väntan på Godot... Eller Processen... Hm, det var kanske en underlig koppling... Men jag vet inte hur min hjärna fungerar just nu. Denna VÄNTAN har gjort mig alldeles mosig.
Den som väntar på något gott... är ju ett uttryck som försöker lugna den väntandes sinne, men det kan ju bara fungera om man är säker på att det man väntar på infrias. Väntan som innefattar oron för att det, trots det tappra väntandet, går åt helvete, den är bara TORTYR.
Jag avslutar med att med stor lättnad berätta att det gick bra. Hur bra kommer tiden att få utvisa. Det är bara att vänta och se...
Stor kram
måndag 12 januari 2009
Nolltolerans
Idag är jag nego och upp och ner. Undrar när man ska kunna bli glad och sorglös igen, om man nu någonsin varit det... Lite glad och mindre bekymrad i alla fall, tack så mycket.
På jobbet blev jag så förbannad på några elever som höll på och mobbade en annan elev så jag kände att jag höll på att göra något riktigt ogenomtänkt. Som tur var besinnade jag mig och höll mig till PLANEN för sådana händelser. Fast kanske borde jag blivit så där förbannad och visat dem det, men jag orkade inte idag. Ska man bli förbannad så det har någon effekt måste man verkligen gå in för det, annars blir man bara komisk och förstör det hela.
Jag HATAR när folk mobbar och kränker andra människor.
Jag vet att de antagligen har tusen och inga bakomliggande skäl till att de beter sig så, men jag har verkligen NOLLTOLERANS.
Själv har jag jobbat med detta problem som ett specialintresse i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är så viktigt att alla reagerar mot sådant beteende och kommer ihåg individens RÄTT till en trygg och bra arbetsmiljö. Men jag är bara så rädd för att man en dag blir sådär trött att man inte orkar. Att man bara blundar. Då är det dags att byta yrke, direkt.
Kram till alla er som orkar bry sig!
lördag 10 januari 2009
Underbara bröder
Ibland går man omkring och har inte en tanke på hur lyckligt lottad man är. När man plötsligt får en sådan där blixt från klar himmel och inser, då blir det ett sådant där moment som det talats om.
Jag har nämligen tre underbara bröder. Tänk om jag inte haft dem. Genom livet har vi prövats många gånger, som man gör när man tillhör en familj. Varje gång har jag gått ur detta med en känsla av tacksamhet och lycka över att just de är mina bröder.
Vi är helt vanliga människor med fel och brister lite här och var, men det som är så skönt med oss syskon, är att vi fungerar så otroligt bra ihop. Vi är som en organism; när den ena delen inte räcker till reparerar de andra.
Den känsla man känner när man har sådana bröder, är obeskrivlig. Det handlar om trygghet och tillit. Jag vet att de ställer upp, gör vad de kan och förstår och respekterar mig och vad jag gör, precis som jag försöker göra för dem. Vi hjälper varandra. Har alltid gjort.
Jag känner ödmjukhet inför att stora kriser i familjer kan orsaka bråk och osämja mellan syskon, det kan hända alla, även oss. Men jag hoppas och tror att vi kommer att vara de som klarar det tillsammans.
Love you!
Jag har nämligen tre underbara bröder. Tänk om jag inte haft dem. Genom livet har vi prövats många gånger, som man gör när man tillhör en familj. Varje gång har jag gått ur detta med en känsla av tacksamhet och lycka över att just de är mina bröder.
Vi är helt vanliga människor med fel och brister lite här och var, men det som är så skönt med oss syskon, är att vi fungerar så otroligt bra ihop. Vi är som en organism; när den ena delen inte räcker till reparerar de andra.
Den känsla man känner när man har sådana bröder, är obeskrivlig. Det handlar om trygghet och tillit. Jag vet att de ställer upp, gör vad de kan och förstår och respekterar mig och vad jag gör, precis som jag försöker göra för dem. Vi hjälper varandra. Har alltid gjort.
Jag känner ödmjukhet inför att stora kriser i familjer kan orsaka bråk och osämja mellan syskon, det kan hända alla, även oss. Men jag hoppas och tror att vi kommer att vara de som klarar det tillsammans.
Love you!
torsdag 8 januari 2009
Hopp och förtvivlan
En riktigt fullspäckad dag med tonåringar tillbaka från långledighet, det är bra medicin mot tunga tankar. På jobbet bara måste man vara fokuserad på just jobbet. Idag kändes det faktiskt välkommet att möta dem och få vara med dem. Kände mig starkare och hoppfullare, kunde t o m skoja och INTE TÄNKA på mamma små stunder (eller i alla fall nästan...).
Jag VET att så måste det vara. Mitt liv måste ju fortgå på något vis trots att min mors och min fars liv just nu ligger i spillror. Men det känns absurt och som om man är fast i en mardröm.
Och detta pendlande mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Plötsligt verkar det bättre, andra dagen är det sämre. Kommer man att bli bättre på att klara av dessa kast? Jag hoppas det, fast det antagligen innebär att jag måste bli mer hårdhudad...
Puss och kram och TACK för värmande ord och tankar till mig
Jag VET att så måste det vara. Mitt liv måste ju fortgå på något vis trots att min mors och min fars liv just nu ligger i spillror. Men det känns absurt och som om man är fast i en mardröm.
Och detta pendlande mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Plötsligt verkar det bättre, andra dagen är det sämre. Kommer man att bli bättre på att klara av dessa kast? Jag hoppas det, fast det antagligen innebär att jag måste bli mer hårdhudad...
Puss och kram och TACK för värmande ord och tankar till mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
