Nu har jag överfört bloggen til en annan adress.
Adressen på den nya bloggen är: josephineboman-jossan.blogspot.com
Hoppas vi ses där!
KRAM!
Time flies!
14 år sedan
måndag 15 juni 2009
torsdag 11 juni 2009
...och vilket avslut det blev!
Jag är så trött nu så att jag verkligen ser i kors, måste kisa.
Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.
Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:
Det blev så fruktansvärt BRA!
Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.
Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?
Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.
Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.
Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.
Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.
AvslutandeKRAM!
Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.
Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:
Det blev så fruktansvärt BRA!
Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.
Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?
Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.
Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.
Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.
Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.
AvslutandeKRAM!
måndag 8 juni 2009
Avslut
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som man lever.
De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).
Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.
Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.
När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.
När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.
Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...
Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.
Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...
AvslutningsKRAM!
De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).
Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.
Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.
När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.
När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.
Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...
Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.
Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...
AvslutningsKRAM!
lördag 6 juni 2009
Tala
Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...
I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.
Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.
Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?
Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.
Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!
Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.
Talandekram!
I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.
Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.
Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?
Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.
Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!
Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.
Talandekram!
fredag 5 juni 2009
Lagra energi
Slutet på maj och början på juni är verkligen en helt galen tid för oss som arbetar i skolans värld. Har man ett par barn som också går i skolan får man följaktligen addera ännu några maj-juni-aktiviteter till den redan fullspäckade och energikrävande kalendern.
Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.
Hur har jag gjort och hur har det gått?
*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.
*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!
*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.
*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!
Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...
Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...
Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.
SparlågeKRAM!
Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.
Hur har jag gjort och hur har det gått?
*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.
*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!
*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.
*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!
Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...
Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...
Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.
SparlågeKRAM!
onsdag 27 maj 2009
Bortförklaringar...
Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!
1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...
2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)
3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...
4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...
5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...
Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!
Förlorad KRAM
1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...
2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)
3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...
4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...
5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...
Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!
Förlorad KRAM
söndag 17 maj 2009
Gräsänkeliv
En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.
När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.
Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.
Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!
Uttröttad kram
När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.
Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.
Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!
Uttröttad kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
