Hopp och förtvivlan

En riktigt fullspäckad dag med tonåringar tillbaka från långledighet, det är bra medicin mot tunga tankar. På jobbet bara måste man vara fokuserad på just jobbet. Idag kändes det faktiskt välkommet att möta dem och få vara med dem. Kände mig starkare och hoppfullare, kunde t o m skoja och INTE TÄNKA på mamma små stunder (eller i alla fall nästan...).

Jag VET att så måste det vara. Mitt liv måste ju fortgå på något vis trots att min mors och min fars liv just nu ligger i spillror. Men det känns absurt och som om man är fast i en mardröm.

Och detta pendlande mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Plötsligt verkar det bättre, andra dagen är det sämre. Kommer man att bli bättre på att klara av dessa kast? Jag hoppas det, fast det antagligen innebär att jag måste bli mer hårdhudad...

Puss och kram och TACK för värmande ord och tankar till mig